Sida:Pennskaftet 1926.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

175

bistert. Det är ju härligt att alltid ha några till hands, som verkar och lider i tysthet. Det är kvinnorna, som är dumma, när de vill förbättra världen. Nej, de skulle säga, som bondhustrun, när man kom och berättade att mannen låg i brunnen: »Far är herre i sitt hus, han får ligga var han vill!» Så lät det förr i världen, men nu är det andra tider.

— Man har blivit rädd om dricksvattnet förstås, föll Pennskaftet in.

Generalen log litet flyktigt. — Jag har träffat så få, sade hon, som mäktat se, att där ligger något tragiskt och rörande i denna strävan hos själar, som blivit medvetna om sina brister, att komma upp och framåt. Jag har talt med många män om kvinnofrågan, och jag har hört många synpunkter, men ännu har jag hört alltför få säga: »De är ju också människor.»

— Men kära general, det fordras mycken självövervinnelse och ädelmod för att kunna säga det, sade Anna Gylling.

— Så kunde de åtminstone säga: stackars usling!

Pennskaftet sade detta med ett sådant patetiskt allvar, att ingen kunde nännas dra på munnen, inte ens fru Veber.

Man teg ett ögonblick. Så reste sig generalen plötsligt från bordet.

— Efter oss kommer de, som är större än vi, sade hon oförmedlat, som om hon besvarat en fråga av sin egen själ.