Sida:Pennskaftet 1926.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

58

— Nej, det gjorde jag inte. Det är rationellt, att inte tro vem som helst och när som helst. Och den yngsta kvinnan, hon knyckte på nacken, måste vara rationell. Annars skulle hon förgås, men jag ämnar göra ingenting av den sorten. Det får vara slut med det nu. Det har förgåtts mer än tillräckligt före min tid.

Han teg, ty han hade ingen aning om vad han fick lov att säga. Här hjälpte honom hans erfarenheter och hans naturliga småfyndighet inte en smul.

— Vad ni har reda på mycket, sade han slutligen.

— Å, där är väl mera, sade hon, och han vågade nu inte dra på munnen åt henne. Och vi måste ha gått igenom alltihop, innan vi kan bli vänner eller ens ha det drägligt i varandras sällskap. Jag skulle vilja lära er något som ligger alldeles utanför er horisont, och som är mycket trevligt och kallas kamratskap.

— Är det det ni brukar lära unga män på Rosenbad? frågade han.

— Ja, sade hon.

Nu tyckte han, att han började komma underfund med denna flickas privata sätt att vara omoralisk på, och han tänkte: — Det blir nog bra till sist, men jag får försöka att vara på min vakt. Att det inte kunde vara så helt med en flicka, som behövde rättfärdiga sig inför ett tillfälligt middagssällskap, var väl ändå ganska säkert. Inte skulle