272
åskådarna med sina krumsprång och kvicka påhitt. I synnerhet blefvo de öfverförtjusta, när han "vig som en apa hoppade upp på djäfvulens rygg och red en tur på honom samt bearbetade honom med sitt träsvärd, tills han fick honom att vråla", såsom det heter i en beskrifning (Klein: Gesch. d. dramas). Äfven djäflarna användes såsom lustiga personer för att skrämma och roa massan. De voro iklädda en hud af varg, får, hund eller björn, djurhufvud med grinande gap och stora horn, klor på fingrarna samt en lång svans. Dessa roller voro emellertid både svåra och otrefliga nog att utföra. De anförtroddes därför vanligtvis åt de gycklare eller histrioner, som under medeltiden svärmade omkring öfverallt.
Sid. 34.
Dahlgren har i sina Anteckningar ansett Kristian Thums lön af 400 daler silfvermynt motsvara ungefär 1,064 rdr rmt, men om man tar i betraktande silfrets fallande köpkraft, torde den rätteligen böra uppskattas till närmare 5,000 kronor.
Sid. 45.
Uppgiften om David Müllster är hämtad ur Mila Hallmans "Historier från gamla Stockholm". Uppgiften om den heliga Katarinas gillestuga är hämtad från Schücks "Comoediæ suecanæ ineditæ".
Sid. 57.
De tämligen förvirrade begrepp man länge haft om de bägge Bollhusen och Lejonkulan, hvilka ständigt hopblandats, har omsider genom arkivarien Johan Flodmarks skarpsinniga undersökning numera blifvit fullkomligt utredda.
Sid. 59.
Seuerling afskaffade sittplatserna på själfva scenen redan under förra hälften af 1700-talet i svenska landsorten.
