76
hvilket han själf uppträdt inom hofvet och sällskapskretsarna vid sceniska föreställningar, gjorde honom till hans underlydandes föresyn och mästare. En verklig grand seigneur i ordets bästa bemärkelse förstod han att genom personlig älskvärdhet mildra den stränghet, hvarmed han upprätthöll ordningen inom det af så många stridiga element bestående konstnärssamfundet, och man kan tryggt säga, att från hans tid daterar sig den ökade aktning, som allt mer och mer eröfrades åt skådespelarens hittills tämligen ringaktade yrke. Under hans insiktsfulla ledning stegrades teaterns konstnärliga betydelse i hög grad. Han sörjde äfven för framtida kontinuitet genom elevskolors inrättande och för konstnärernas ekonomiska tryggande genom grundandet af teaterns och hofkapellets pensionskassor. Hans underhafvande sökte också visa sin tacksamhet genom att i Dramatiska teaterns foajé uppställa hans af professor Göthe i hvit marmor utförda bröstbild. Beklagligtvis förstördes den vid teaterns brand 1825.
Till de dugande krafter, hvaröfver de Kungliga teatrarna redan nu förfogade, hade Löwenhielm den turen att kunna lägga ännu en, nämligen kapellmästaren, sångaren, kompositören och skådespelaren i en person, den firade, afgudade och uppburne Edouard Du Puy, som nu återvände från den honom af Gustaf IV Adolf ådömda landsflykten. Hans tidigare öden, vistelse i Sverige, liksom hans landsförvisning både härifrån och sedan från Danmark har jag förut omtalat.[1] Nu fanns intet hinder för hans
