Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

114

”Pourquoi faut-il, hélas! que l’ésprit le plus aimable, l’âme la plus belle, le coeur le plus généreux ne trouvent ici-bas d’autre récompense que celle qui est due à l’inconduite, au vice et à l’immoralité publique!” Detta är slutet af den uppbyggliga romanen och dessutom ett alldeles tillräckligt prof på dess värde. Emellertid slukades den begärligt och troddes innehålla den vackra och muntra Fanchons verkliga lefnadslopp.

I ett bref, som 1825 skrefs från Paris af M. Lindeberg, berättas, att ”en af mina bekanta här säger sig i sin barndom hafva sett den ryktbara Fanchon, som på intet vis i verkligheten var, hvad hon på scenen synes, ty långt ifrån att samla en förmögenhet och gifta sig med en man af stånd och bildade själsförmögenheter, skall hon kringstrukit bulevarderna med sin lyra, till dess hon förtjänt något penningar, då valt sig en älskare af sin nation, med hvilken hon lefvat i lättja, tills det samlade var förtärdt, sedermera begifvit sig ut på nytt att förjäna penningar, och åter begynt den gamla banan”.

*

De sex baletter, som under Åkerhielms styrelse sattes i scen, voro i april 1820 ett feeri i en akt af Didelot ”Roland och Morgane”, inöfvadt af Joséphine Sainte-Claire, samt tvenne pantomimer 1821, uppsatta af Isidore Carey, i februari ”Paul och Virginie” i tre akter af Gardel och i december ”Kärleken och gracerna” i en akt af Noverre, en mycket vacker balett,