Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

54

urartar till köld; mycket ordande i långa dialoger, men föga handling; passioner, som yttra sig på konvenansens vanliga jargon, endast något uppblåst med metaforer; affektation och onatur. Så t. ex. börjar intrigens egentliga utveckling först i slutet af andra akten, och när förde väl en dotter ett sådant språk mot sin far som det i akt III:3. Denna ton var aldrig naturens. Liksom i den franska tragedien hela maskineriet sättes i gång af servanten och den förtrogne, låter Leopold hufvudkaraktärerna hållas i rörelse af Julia och Claudius. Så ofta Virginia ej är ett passivt offer för den mäktiga viljan hos Appius eller Virginius, bestämmas hennes handlingar och känslor ständigt af Julias reflexioner eller underrättelser, och Claudius ej blott understödjer och tjänar sin vän Appius, utan bemödar sig oupphörligen att styra honom rakt fram på den bana af brott, som han en gång beträdt, och att hindra honom från alla afsteg därifrån. ”Styckets plan är en vanlig kärleksintrig, och point d’honneur dess lifsprincip, men denna riddartidens idé fanns ej hos de antika folken, för hvilka den personliga äran helt och hållet sammansmälte med statens ära.” Argus tillägger, att ”trots den exalterade diktionen spelades pjäsen med mycket lugn utan öfverdrift och skrik.”

*              *
*


Pikanta notiser rörande lifvet bakom kulisserna träffar man väl näppeligen på i dåtida tryckalster, men så mycket oftare i den enskilda