Sida:Personne Svenska teatern 4.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
55

korrespondensen, hvarpå man öfverraskande nog finner prof i landshöfdingen grefve Hans Wachtmeisters nyligen utgifna minnen. Han skref till sin kusin på Årup dagboksliknande bref rörande sällskapslifvet i Stockholm under åren 1821 och 1822, och där berättas äfven några anekdoter, som ha ett visst värde för teaterhistorien. De röra sig om Tildas och Virginias talangfulla framställarinna, om hennes chef, den något eldfängde friherren, ”teaterns Faublas”, och om den lille diplomaten Brinkman, kvinnodyrkaren och skönanden, ”själen utan kropp” som Wachtmeister kallar honom, och som han påstår vara ”en farlig karl genom sin ytlighet och sin pratsjuka, en verklig skvallermoster”. Den 21 november 1821 skrifver han: ”Brinkman är förälskad i m:lle Strömstedt, denna stora fuling till aktris med karlröst och dito sätt. Han klickar aldrig en enda föreställning och sitter ofta vid hennes fötter så i foajén som hemma hos henne. Det är ett sådant där snedsprång, som snillets män kunna tillåta sig, ty de se aldrig sakerna sådana de äro; till och med den svagaste erinran om idealet, sådant det borde vara, kommer dem att tro på verklighet. Han har gifvit sin sköna en spegel på fot, värd trehundra rdr bko, hvilket är en vacker present, när man intet begär i utbyte. Han gjorde denna bekantskap på en bal på Mosebacke, som Åkerhielm gaf där i somras. Jag tror, Gud förlåte mig, att jag hört Brinkman säga, att han själf dansade hela natten. Hela sällskapet af komici, dramatici och skönandar tillbragte i somras några dagar på Stäket, och Brinkman påstår, att friherrinnan Å. på grund af sin beundransvärda urskiljningsförmåga fäst sig vid