man, då man såg de naturliga snöbergen och istapparna”.
Att den dekorativa utstyrseln icke alltid var så förträfflig, kan man se, då en afton under samma julmånad uppfördes ”Helmfelt” med Almlöfs förträffliga framställning af hufvudrollen och till efterpjäs ”Småstadsfruntimren” med Hjortsbergs humoristiska spel som den utklädde betjänten, ty en tidning yttrade några dagar efter representationen: ”Mängden af åskådare och en däraf följande rik récolte gör det troligt, att teaterkassan snart skall kunna bekosta lappar till det trasiga blå öfvertyget på den gamla förgyllda länstolen, som förekom ej mindre uti Helmfelts palats än uti de pretiösa damernas konversationssalong.”
I början af 1821, eller närmare bestämdt den 27 februari gafs en treaktsfars af Kotzebue, ”Carolus magnus eller Spektaklet i Kråkvinkel”, en försvenskning af författarens uppdiktade ort Krähwinkel, en småstad, där kälkborgerligt småsinne är rådande. Pjäsen har fått sin titel efter en tragedi, som i sista akten spelas af ett kringresande teaterband, och var en fortsättning af samme författares roliga fyraaktskomedi ”Tyska småstadsboerne”, som gått nära hundra gånger i Stockholm (se del III, sid. 151). Hjortsberg var nu liksom i den sistnämnda pjäsen en öfverdådigt rolig Nikolaus Hadrianus Timoteus Stork, borgmästare i Kråkvinkel. I synnerhet var han dråplig, när han höll på att krevera af högfärd öfver, att han blifvit upphöjd till geheimeråd, liksom när han lät högt uppläsa fullmakten och hylla sig af hela släkten, körde bort sin dotters friare och
