Sida:Phrénologien bedömd från en Anatomisk ståndpunkt.djvu/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
179

förråd af erfarenhet i den egentliga cranioscopien, förhvärfvade sig båda en stor färdighet i sättet att enkelt och klart framställa byggnaden af hjernan och ryggmergen. Äfven i denna del bröto de en så godt som aldeles ny bana, och anses såsom de der först visat hjernans uppkomst från ryggmergen.

Redan från början af sitt uppträdande visade Gall en stor talent i det mundtliga föredraget. I Wien, Berlin och flere större städer gaf han föreläsningar öfver anatomian af hjernan, samt om craniets form, såsom uttryckande själens egenskaper. Dessa föredrag besöktes af talrika åhörare och uppmuntrades af enthusiastiskt bifall.

Men den nya läran hade derjemte mägtiga motståndare; den ogillades af prester och jurister, moralister och philosopher. Äfven tidehvarfvets utmärktaste anatomer och physiologer vägrade den samma sitt erkännande. Efter en flerårig kamp i fäderneslandet, valde Gall och Spurzheim Paris till hemvist, för att der vinna ett friare fält för lärans grundläggande och tillvext. Gall mottogs äfven här med enthusiasm och räknade sjelfve Cuvier bland sina åhörare. 1808 förelade han det Franska Institutet sitt första större arbete öfver hjernans anatomie, under titel: «Recherches sur le Systeme nerveux en general et sur le cerveau en particulier: Memoire presenté à l’Institut de France le 14 Mars 1808 par Gall & Spurzheim

Utom desse författares stora förtjenst att först hafva betraktat hjernan såsom en fortsatt utveckling från ryggmergen, och nerfsträngarna såsom ledande sitt ursprung från den grå substansen, så innehåller detta arbete föga för sin tid nytt, men åtskilligt oriktigt. Till sednare slaget hör det påståendet, ryggmergen företer en mängd små ansvällningar eller ganglier, motsvarande nervernas utgång, liksom förhållandet är hos insekter och öfriga artikulater. Gall påstod sig hafva visat detta förhållande särdeles tydligt hos flera djur och äfven

12*