Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


inser nu tydligt att jag tagit miste på rum. Jag hade inte varit här i fem minuter, då ni plötsligt kom in.»

»Om denna osannolika historia verkligen är sann», sade fruntimret och snyftade häftigt, »torde ni ögonblickligen förfoga er bort.»

»Det skall jag, min fru, med allra största nöje», genmälde mr Pickwick.

»Genast, sir!»

»Ja visst, min fru», inföll mr Pickwick. »Ja visst. Jag — jag — är högligen bedrövad, min fru», sade mr Pickwick, i det han trädde fram vid ändan av sängen, »att jag varit en oskyldig anledning till denna oro och förskräckelse; i högsta grad bedrövad, min fru!»

Fruntimret pekade på dörren. En av de utmärkta egenskaperna i mr Pickwicks karaktär uppenbarade sig på ett vackert sätt i detta ögonblick under de mest kinkiga förhållanden. Ehuru han i hast hade satt hatten ovanpå sin nattmössa, enligt de forna hantverkarnas sed; ehuru han bar sina skor och damasker i handen, och sin frack och väst på armen, kunde ingenting kväva hans medfödda artighet.

»Det gör mig utomordentligt ondt, min fru!» sade mr Pickwick med en djup bugning.

»I sådant fall, sir, lämnar ni genast detta rum!» svarade fruntimret.

»Genast, min fru, på ögonblicket !» sade mr Pickwick, i det han öppnade dörren, varvid han kom att tappa sina skor med ett högt buller.

»Jag hoppas, min fru», återtog mr Pickwick, i det han samlade upp sina skor och vände sig om för att göra en ny bugning, »jag hoppas, min fru, att min obefläckade karaktär och den djupa högaktning jag hyser för ert kön, skola tjäna som ett slags ursäkt för detta —» Men innan mr Pickwick hann avsluta meningen, hade fruntimret stött honom ut i förstugan och stängt dörren i lås efter honom.

Vilka skäl mr Pickwick än kunde ha att gratulera sig över att för så gott köp ha sluppit ut ur den klämma, varuti han nyss hade befunnit sig, var hans nuvarande ställning likväl för ingen del avundsvärd. Han var ensam, i en öppen förstuga, i ett främmande hus, mitt i natten och endast halvklädd; det var icke antagligt att han skulle hitta väg i mörkret till det rum, som det icke hade varit möjligt att upptäcka med tillhjälp av ett ljus, och om han gjorde det ringaste buller under sina fruktlösa försök därmed, var det all möjlig utsikt till att någon lättsövd resande skulle skjuta på honom, ja, kanske taga livet av honom. Han hade ingen annan utväg än att stanna där han var, till dess det bleve dager. Sedan han sålunda trevat några steg framåt i förstugan och därvid till sin obeskrivliga förskräckelse snavat på åtskilliga par stövlar, kröp mr Pickwick ihop i en liten fördjupning i väggen för att så filosofiskt som möjligt avbida morgonens ankomst.

Det var emellertid icke bestämt att han skulle undergå detta ytterligare tålamodsprov; ty han hade icke synnerligt länge hållit sig dold i sitt nuvarande gömsle, förrän en karl med ett ljus i handen till hans stora förskräckelse visade sig i ändan av korridoren. Men hans förskräckelse förvandlades till glädje, då han igenkände sin trogne tjänares gestalt; ty det var verkligen Sam Weller, som nu ämnade gå till vila, sedan han hade suttit uppe ända tills nu under ett samtal med husdrängen, som satt och väntade på postvagnen.

»Sam», sade mr Pickwick i det han plötsligt trädde fram för honom, »var är mitt sovrum?»

Mr Weller stirrade med den högsta förvåning på sin herre, och först sedan frågan upprepats tre särskilda gånger, vände han sig om och gick förut till det länge eftersökta rummet.

»Sam», sade mr Pickwick, då han hade kommit i säng, »jag har i natt begått ett av de största misstag, som jag någonsin hört omtalas.»

»Det är mycket möjligt, sir», svarade mr Weller torrt.

»Men så mycket har jag beslutit, Sam», fortfor mr Pickwick, »att om jag också skulle stanna här i huset i flera månader, så skall jag ändå aldrig våga försöket att hitta här allena.»

»Det är det klokaste beslut ni kunde fatta, sir», svarade mr Weller. »Ni behöver verkligen en som kan se efter er, när ert förstånd kommit på villospår.»

»Vad menar du med det, Sam?» frågade mr Pickwick. Därpå satte han sig upp i sängen och sträckte ut handen, som om han velat säga något mera, men hejdade sig tvärt, vände sig om och sade sin tjänare god natt.

»God natt, sir!» sade mr Weller. Då han kommit ut genom dörren, stannade han, skakade på huvudet — gick framåt — stannade — snoppade ljuset — skakade åter på huvudet — och begav sig slutligen långsamt till sitt rum, tydligen försjunken i de djupaste betraktelser.