Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

som blivit gjord med våra klubb-knappar» — och han fäste sin följeslagares uppmärksamhet på de stora förgyllda knappar med mr Pickwicks bröstbild i mitten och bokstäverna P. K. på vardera sidan.

»P. K.», sade främlingen, »löjlig prydnad — den gamle hederspaschans porträtt, och ’P. K.’ — Vad betyda P. K. — Putslustig Knapp, vasa?»

Med stigande förtrytelse och stor vikt förklarade mr Tupman den hemlighetsfulla inskriften.

»Bra kort i livet, inte sant?» sade främlingen, i det han vred sig omkring för att i spegeln uppfånga en skymt av livknapparna, som sutto halvvägs uppe på hans rygg. »Lik en postvaktmästares frack — löjliga frackar de här — levererade efter kontrakt — inte mått taget — märkvärdig Försynens skickelse — alla korta karlar få långa frackar — alla långa karlar korta frackar.»

Medan mr Tupmans nya följeslagare gick på och pratade på detta sätt, ordnade han sin dräkt eller snarare mr Winkles, och gick därefter, följd av mr Tupman, uppför trappan, som förde till balrummet.

Dörren slogs upp, och mr Tracy Tupman och främlingen trädde in i rummet.

Det var ett långt rum, med bänkar med rött överdrag och vaxljus i glaskronor. Musikanterna voro tryggt avstängda i en upphöjd vrå, och kadriljer tråddes systematiskt av två eller tre olika slag av balgäster. Två spelbord voro arrangerade i det angränsande spelrummet, och två par gamla damer och ett motsvarande antal tjocka herrar spelade whist därinne.

Sedan dansen upphört, promenerade de dansande genom rummet, och mr Tupman och hans följeslagare ställde sig i ett hörn för att taga sällskapet i betraktande.

»Förtjusande fruntimmer!» sade mr Tupman.

»Vänta ett ögonblick», sade främlingen, »snart trevligt — snobbarna ännu inte komna — lustigt ställe — de högre tjänstemännen vid varvet känna inte de lägre — de lägre tjänstemännen vid varvet känna inte de tarvligare ståndspersonerna — de tarvliga ståndpersonerna känna inte handelsfolket — chefen känner ingen.»

Vem är den där lilla gossen med ljusa håret och röda ögonen och maskeraddräkten?» frågade mr Tupman.

»Tyst för all del! — röda ögon — maskeraddräkt — liten gosse — galenskaper! — Fänrik vid det 97:de. — Välborne mr Wilmot Snipe — förnäm familj Snipes — mycket!»

»Sir Thomas Clubber, lady Clubber och fröknarna Clubber!» ropade vaktmästaren vid dörren med stentorsstämma.

En stor sensation väcktes i rummet genom inträdandet av en lång herre i blå frack med förgyllda knappar, en bred dam i blått siden, och två unga damer av samma dimensioner och klädda i moderna klänningar av samma färg.

»Chefen för varvets ämbetsmän — stor man — mycket stor man!» viskade främlingen i mr Tupmans öra, under det välgörenhets-kommittén förde sir Thomas Clubber med familj till översta ändan av rummet; Den välborne Wilmot Snipe och andra distinguerade gentlemän tävlade om att ägna fröknarna Clubber sin hyllning, och sir Thomas Clubber stod kapprak och blickade majestätiskt över sin svarta halsduk på det församlade sällskapet.

»Mr Smithie, mrs Smithie och fröknarna Smithie!» var nästa anmälan.

»Vad är mr Smithie? frågade mr Tracy Tupman.

»Någonting vid varvet», svarade främlingen.

Mr Smithie bugade sig underdånigt för sir Thomas Clubber, och sir Thomas Clubber besvarade hälsningen med självmedveten nedlåtenhet. Lady Clubber tog genom sin lorgnett en teleskopisk vy av mrs Smithie med familj, och mrs Smithie stirrade i sin tur på mrs Någonting Annat, vars man icke alls hörde till ämbetsmännen vid varvet.

»Överste Bulder, fru överstinnan Bulder och fröken Bulder», voro de näst ankommande.

»Chefen för garnisonen», svarade främlingen på mr Tupmans frågande blick.

Fröken Bulder välkomnades med värme av fröknarna Clubber; hälsningen mellan överstinnan Bulder och lady Clubber var i hög grad öm och kärleksfull; överste Bulder och sir Thomas Clubber bjödo varandra på snus och liknade mycket ett par Alexander Selkirk: — »Monarker över allt vad de överskådade.»

Under det aristokratien på platsen — Bulders, Clubbers och Snipes — iakttog sin värdighet i övra ändan av rummet, följde de andra samhällsklasserna deras exempel i andra delar därav. De mindre aristokratiska officerarne vid 97:de regementet ägnade sig åt de underordnade varvstjänstemännens familjer; advokaters och vinhandlares fruar stodo i spetsen för en annan klass (bryggarens hustru gjorde visit hos Bulders), och mrs Tomlinson, postmästerskan, tycktes med gemensamt samtycke ha blivit vald till ledare för handelsklassen.