Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


ansikte; ty så lugnt och stilla det än var, och ehuru det vackra barnet tycktes slumra i frid och ro, sågo de likväl att det var dött, och de visste, att det hade blivit en ängel, som nu skådade välsignande ned på dem från en klar och lycklig himmel.

»Åter gick en lätt sky över tavlan, och åter ombyttes dess innehåll. Fadern och modern voro gamla och hjälplösa, och antalet av deras omgivning hade blivit minskad till hälften, men belåtenhet och glädje tronade på varje ansikte och strålade ur varje öga, i det de samlade sig omkring härden och berättade eller lyssnade till gamla historier om forna och flydda dagar. Långsamt och fridfullt sjönk fadern i graven, och kort därefter följde honom deltagarinnan i alla hans sorger och bekymmer till ett vilans och fridens ställe. De få, som ännu överlevde dem, knäböjde vid deras grav och vattnade med sina tårar den gröna matta som betäckte den. Därefter stego de upp och vände sorgsna och bedrövade därifrån, men likväl icke med bittra skri och förtvivlad klagan, ty de visste, att de en gång ånyo skulle mötas, och åter blandade de sig i världen med dess ävlan och bestyr, och deras belåtenhet och glädje vände tillbaka. Skyn spred sig över tavlan och dolde den för dödgrävarens ögon.

»“Vad tycker du om det där?” sade gasten, i det han vände sitt stora ansikte mot Gabriel Grub.

Gabriel mumlade något om att det var mycket vackert och såg något skamsen ut, då gasten fäste sina glödande ögon på honom.

»“Du är en usling, du!” sade gasten i en ton av det djupaste förakt och tycktes ha velat säga mera, men förbittring kvävde hans ord; och så lyfte han upp ett av sina särdeles böjliga ben, svängde det ett ögonblick över hans huvud för att taga säkert mått, och gav därefter Gabriel Grub en god och ärlig spark, varpå alla de närvarande gastarna genast skockade sig omkring den olycklige dödgrävaren och sparkade honom utan barmhärtighet, enligt den även bland jordiska hovmän gängse, oföränderliga seden att sparka den, som kungligheten sparkar, och omfamna dem, som denna omfamnar.

»“Visa honom mera!” sade gastarnas konung.

»Vid dessa ord skingrades åter molnet, och nu visade sig ett rikt och härligt landskap — det finns ännu i dag make därtill en halv mil från den gamla klosterstaden. Solen sken från den klara, blå himmelen, vattnet glindrade i dess strålar, träden blevo mera gröna, och blommorna fingo en livligare färg under hennes upplivande verkan. Vattnet rann framåt med ett angenämt sorl, träden susade för den lätta vind, som viskade mellan deras blad, fåglarna sjöngo på grenarna, och lärkan slog sin drill högt upp i skyn, välkomnande den sköna morgonen. Ja, det var morgon, en klar, doftande sommarmorgon; det minsta blad, det finaste grässtrå var genomträngt av liv. Myran kröp framåt till sitt dagliga slit och släp, fjäriln fladdrade och gassade sig i solens varma strålar; myriader insekter utvecklade sina genomskinliga vingar och njöto sin korta, men lyckliga tillvaro. Människan vandrade framåt, stolt över detta skådespel, och allt var glans och härlighet.

»“Du är en usling!” sade gastarnas konung i en ännu mera föraktig ton än förut; åter gav han sitt ben en sväng, och åter nedföll det på dödgrävarens axel, och åter följde de uppvaktande gastarna sin hövdings exempel.

»Mången gång kom och gick molnet, och mången läxa gav det Gabriel Grub, vilken, ehuru hans axel värkte av smärta till följd av den täta beröringen med gastarnas fötter, såg på med en spänning, som ingenting kunde slappa. Han såg, att människor, som arbetade strängt och förtjänade sitt knappa bröd i sina anletens svett, voro glada och lyckliga, och att naturens ljuva anlete även för den okunnigaste var en aldrig sinande källa till munterhet och glädje. Han såg dem, som voro uppfödda i överflöd och uppfostrade i klemighet, vara vid gott mod under umbäranden och bekämpa lidanden, som skulle ha krossat mången av en grövre vävnad, emedan de inom sina egna bröst buro materialierna till lycka, belåtenhet och frid. Han såg att kvinnor, de svagaste och skröpligsate av alla Guds skapade varelser, voro de som oftast höjde sig över sorg, motgång och nöd, och han såg, att detta kom sig därav, att de i sina hjärtan hade ett outtömligt källsprång av kärlek och gudsfruktan. Framför allt såg han, att människor, vilka i likhet med honom, sågo surt på andras glädje, utgjorde det värsta ogräset på jordens yta, och i det han satte allt världens goda mot det onda däruti, kom han till den slutsats, att det ändå i det hela taget var en ganska städad och hygglig värld. Han hade icke väl kommit till denna insikt, förrän det moln, som hade brett sig över den sista tavlan, tycktes utbreda sig över hans sinnen och vagga honom till ro. Gastarna försvunno, den ena efter den andra,