Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


för hans blick och då den sista hade försvunnit, föll han i sömn.

»Dagen hade brutit fram, då Gabriel vaknade och fann sig liggande, så lång han var, på den flata gravstenen på kyrkogården, med den tomma korgflaskan vid sin sida, och med rock, spade och lykta strödda omkring på marken och alldeles vita av rimfrost. Den sten, på vilken han först hade sett gasten sitta, stod mitt framför honom, och graven, på vilken han den föregående aftonen hade arbetat, var icke långt borta. I början försökte han betvivla verkligheten av sitt äventyr; men då han sökte stiga upp, övertygade honom den häftiga smärtan i hans axel, att gastarnas sparkar bestämt icke hade varit inbillade. Han studsade åter, då han icke såg några spår i snön efter gastarna, som hade hoppat bock över gravstenarna; men han redde snart denna omständighet, då han erinrade sig att de voro andar och således icke kunde lämna efter sig några synliga spår. Gabriel Grub kravlade sig därför upp på benen så gott han kunde för sin smärta i ryggen, borstade rimfrosten av sin rock, drog den på sig och vände sitt ansikte mot staden.

»Men han hade blivit en annan människa, och kunde icke uthärda tanken på att återvända till ett ställe, där man skulle driva gäck med hans ånger och icke tro på hans omvändelse. Han tvekade några ögonblick och vände sig därefter bort för att vandra dit slumpen ledde honom och söka att annorstädes förtjäna sitt bröd.

»Lyktan, spaden och korgflaskan hittades samma dag på kyrkogården. I början framkastades många gissningar rörande dödgrävarens öde, men snart blev man ense om att han hade blivit bortförd av gastarna, och det fattades icke trovärdiga vittnen, som tydligt hade sett honom fara genom luften på en enögd, brun häst med bakben som ett lejon och en svans som en björn. Slutligen troddes detta på rent allvar, och den nya dödgrävaren plägade mot en liten erkänsla visa de nyfikna ett tämligen stort stycke av väderflöjeln på kyrkan, som tillfälligtvis hade blivit lössparkat av bemälde häst under dess luftiga flykt och ett par år därefter hittat av honom själv på kyrkogården.

»Olyckligtvis blevo dessa historier något rubbade därav att Gabriel Grub själv visade sig helt oväntat vid pass tio år senare, en trasig, förnöjsam, giktbruten, gammal man. Han berättade sin historia för prästen och borgmästaren, och under tidernas lopp blev den betraktad såsom ett historiskt faktum, vilken gestalt den bibehållit till den dag som i dag är. De, som hade trott på berättelsen om väderflöjeln och sålunda en gång blivit svikna i sin tillit, voro icke så lätta att förmås att tro något vidare; de sågo därför så visa ut som de möjligen kunde, ryckte på axlarna, knackade sig på pannan och mumlade något om att Gabriel Grub hade druckit ur genevern och därefter somnat på den flata gravstenen; och de gåvo sig min av att vilja förklara det, som han trodde sig ha sett i gastarnas grotta, i det de sade, att han hade sett sig om i världen och blivit klokare. Men denna åsikt, som aldrig vann ett mera allmänt bifall, försvann efter hand, och vare därmed huru det vill, så innehåller denna historia, eftersom Gabriel Grub plågades av reumatism ända till sin dödsdag, åtminstone en moral, ifall den icke lär något bättre — den, att om en människa är butter och sur och dricker genever vid alla jultider, kan hon vara viss om att hon inte har något nöje därav, om spritdrycken än är aldrig så stark eller håller lika många grader som den Gabriel Grub såg i gastarnas grotta.»



TRETTIONDE KAPITLET

OM HURU PICKWICKARNE GJORDE NÄRMARE BEKANTSKAP MED TVÅ HYGGLIGA UNGA MÄN TILLHÖRANDE ETT AV DE FRIA YRKENA; HURU DE ROADE SIG PÅ ISEN OCH HURU DERAS BESÖK FICK ETT SLUT


»Nå, Sam», sade mr Pickwick, då denne gynnade tjänare på juldagens morgon trädde in i hans sovrum med hans varma vatten, »är det ännu kallt?»

»Vattnet i handfatet är en isskorpa, sir», svarade Sam.

»Hårt väder, Sam», anmärkte mr Pickwick.

»Gott väder för dem som ha bra på sig, som isbjörn sa' till sig själv, när han åkte på isen», svarade mr Weller.

»Jag skall vara nere om en kvarts timme, Sam», sade mr Pickwick, i det han löste upp sina nattmössband.

»Det är mycket bra, sir», svarade Sam. »Det är ett par benkarvare där nere.»

»Ett par vad för slag?» utbrast mr Pickwick och satte sig upp i sängen.

»Ett par benkarvare», sade Sam.