Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


da vännerna angrepo frukosten med ännu större iver än förut, som om minnet av måltiden den föregående afton givit maten en ny välsmak.

»Ät på!» sade mr Allen uppmuntrande till sin kamrat.

»Jag gör så», svarade Bob Sawyer, och för att göra honom rättvisa, måste vi bekänna, att han verkligen gjorde det.

»Ingenting ger en så god matlust som dissekering», sade Bob Sawyer och kastade en blick omkring bordet.

Mr Pickwick kände en lätt rysning.

»Apropos, Bob», sade mr Allen, »har du slutat det där benet ännu?»

»I det närmaste», svarade' mr Sawyer och lade i detsamma för sig en halv höna. »Det är bra muskulöst för att vara ett barnben.»

»Är det?» frågade Allen likgiltigt.

»Ja, mycket», sade Bob Sawyer med munnen full.

»Jag har på vår anatomisal antecknat mig för en arm», sade mr Allen. »Vi ha slagit oss ihop om ett kadaver, och listan är nästan fulltecknad; men vi äro inte i stånd att få någon, som vill ha ett huvud. Jag skulle önska att du ville ta det.»

»Nej», svarade Bob Sawyer, »jag har inte råd till en sådan lyx.»

»Åh, prat!» sade Allen.

»Nej, det har jag verkligen inte», förklarade Bob Sawyer. »En hjärna skulle jag inte säga någonting om, men ett helt huvud kan jag inte komma ut med.»

»Tyst, mina herrar, tyst för all del!» sade mr Pickwick. »Jag hör damerna komma.»

I det mr Pickwick yttrade dessa ord kommo damerna, artigt eskorterade av herrar Snodgrass, Winkle och Tupman, tillbaka från en tidig morgonpromenad.

»Herre Gud, Ben!» sade Arabella i en ton, som gav tillkänna större överraskning än glädje vid åsynen av hennes bror.

»Jag har kommit för att taga dig hem med i morgon», svarade Benjamin.

Mr Winkle bleknade.

»Ser du inte Bob Sawyer, Arabella?» frågade mr Benjamin Allen i en något förebrående ton. Arabella räckte den nämnde gentlemannen helt artigt sin hand, och en känsla av hat genomilade mr Winkles hjärta, då Bob Sawyer gav den framräckta handen en tydlig tryckning.

»Hör nu, kära Ben», sade Arabella rodnande, »är — du presenterad för mr Winkle?»

»Nej, det är jag inte; men det ska bli mig ett nöje att bli det», svarade hennes bror allvarligt och bugade sig med dessa ord barskt för mr Winkle, medan mr Winkle och mr Bob Sawyer gåvo varandra hemliga blickar av misstroende.

»Nå», sade Wardle, sedan man gjort full rättvisa åt en bastant andra frukost med de behagliga tillsatserna av gammalt öl och champagne-konjak, vad säga ni om en tur på isen? Vi ha god tid på oss.»

Förslaget antogs med förtjusning; mr Winkle, som ej hade några skridskor, fick låna ett par, och så begav man sig i väg.

Gamle Wardle visade väg till en tämligen stor isyta, och sedan den feta pojken och mr Weller hade skovlat och sopat bort den snö, som hade fallit på natten, spände Bob Sawyer på sig sina skridskor med en färdighet, som förekom mr Winkle rent av underbar, och beskrev cirklar med sitt vänstra ben och skar åttor och gjorde, utan att stanna en enda gång för att hämta andan, en stor mängd andra vackra och överraskande konststycken på isen till mr Pickwicks, mr Tupmans och damernas synnerliga belåtenhet, vilken steg till verklig entusiasm, då gamle Wardle och Benjamin Allen, understödda av nämnde Bob Sawyer, utförde åtskilliga mystiska rörelser, vilka de kallade att dansa polska.

Under hela denna tid hade mr Winkle, vars ansikte och händer voro blåa av köld, varit sysselsatt med att borra en järnpigg in i sina stövelsulor och, understödd av mr Snodgrass, som förstod sig på skridskor om möjligt ännu mindre än en hindu, satt på sig skridskorna med spetsarna bakåt och bragt remmarna i ett högst förvecklat och hoptrasslat tillstånd. Slutligen blevo likväl dessa olyckliga skridskor med mr Wellers bistånd fastskruvade och fastspända och mr Winkle upprest på sina fötter.

»Se så, sir», sade Sam i en uppmuntrande ton, »ge er nu av och visa dem hur man ska bete sig.»

»Vänta, Sam, vänta!» sade den häftigt skälvande Winkle och grep fatt i Sams arm med en drunknande människas säkra tag. »Vad det är halt, Sam!»

»Ja, det är just inte någonting så ovanligt på is, sir», svarade mr Weller. »Stå säkert, sir!»

»De här — de här — äro då också ena ohjälpliga skridskor; inte sant, Sam?» frågade mr Winkle, vacklande.