Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


korvmat lika lätt som om den varit ett ungt, spätt barn. Han var mycket stolt över den där maskinen, vilket också var helt naturligt, och han kunde vara nere i källaren och se på den, medan den var i full gång, tills han blev riktigt melankolisk av glädje. En morgon är mannen borta. Han hade icke tagit ut någonting ur lådan under disken och inte heller tagit på sig en överrock, varför det var tämligen tydligt, att han inte hade rest till Amerika. Inte kom han heller tillbaka nästa dag eller nästa vecka; det draggades i alla kanalerna, och var gång det i två månader därefter hittades ett lik, fördes det, såsom någonting som fölle av sig själv, direkt till korvbutiken; men då intet av dem var det riktiga, så hette det, att han hade rymt sin väg, och hon fortsatte med handeln. En lördags afton kommer en liten, mager, gammal herre alldeles ursinnig in i boden och säger: “Är ni ägarinnan till den här boden?” — “Ja, det är jag”, säger hon. — “Nå, då vill jag säga er, min fru”, säger han, “att jag kommit hit för att låta er veta, att jag och min familj inte vilja låta kväva oss för intet, och så en sak till”, säger han, “ni torde tillåta mig att anmärka, att om ni också just inte begagnar det allra bästa kött att göra korv utav, så tycker jag ändå, att ni borde inse, att oxkött är nästan lika billigt som knappar.” — “Knappar, sir?” säger hon. — “Ja, knappar, min fru”, säger den lille herrn och tar opp ett par ur fickan och visar henne tjugu eller trettio halva knappar. “Byxknappar äro ena sköna kryddor i korv, vasa?” — “Kors i Herrans namn, det är min mans knappar!” säger änkan och ska till att dåndimpen. — “Vad säger ni?” säger den lille herrn och blir helt blek. — “Nu förstår jag alltsammans”, säger änkan; “han har i ett plötsligt anfall av galenskap oförhappandes gjort sig till korvmat!” Och så hade han också, sir», sade mr Weller, i det han såg lugnt in i mr Pickwicks förfärade ansikte, »eller också hade han på något annat sätt kommit in i maskinen; men huru det nu förhöll sig med den saken, så rusade den gamle, lille herrn, som i hela sitt liv hade varit så kär i korv, som en galning ut ur boden och lät sen aldrig mer höra av sig.»

Under berättelsen om denna gripande tilldragelse i det enskilda livet hade herre och tjänare anlänt till mr Perkers kontor.

»Åh, min bäste sir!» sade den lille mr Perker och sprang upp från sin stol. »Nå, min bäste sir, vad hörs det för nyheter om er sak — vasa? Har ni hört vidare från våra vänner i Freemans Court? De ha inte sovit, det vet jag. Ja, de äro flinka karlar — verkligen mycket flinka.»

I det den lille mannen slutade, tog han sig en väldig pris snus såsom en hyllningsgärd åt herrar Dodson & Foggs flinkhet.

»De äro ett par stora skurkar», sade mr Pickwick.

»Ja, ja», sade den lille mannen, »det beror på olika uppfattning, och vi skola inte tvista om ord, då man naturligtvis inte kan begära, att ni skall betrakta dessa saker med yrkesmannens blick. Nåväl, vi ha besörjt om allt som erfordras. Jag har antagit serjeant[1] Snubbin till att föra er talan inför rätta.»

»Är det en skicklig karl?» frågade mr Pickwick.

»Skicklig karl!» svarade Perker. »Gud signe er, min bäste sir, serjeant Snubbin står på höjden av sitt yrke, har tre gånger så mycket att göra som någon man vid hela rätten och är upptagen i varje sak. Ni behöver inte tala om det; men vi män av yrket pläga säga, att serjeant Snubbin leder domstolen vid näsan.»

Den lille mannen tog sig ännu en pris, då han lämnade denna upplysning, och nickade hemlighetsfullt åt mr Pickwick.

»De ha stämt mina tre vänner som vittnen», sade mr Pickwick.

»Ja, naturligtvis skulle de göra det», svarade Perker. »Viktiga vittnen, sågo er i en betänklig ställning.»

»Men hon svimmade av sig själv», sade mr Pickwick; »hon kastade sig i mina armar.»

»Högst sannolikt, min bäste sir», svarade Perker, »högst sannolikt och naturligt. Men vem skall bevisa det?»

»De ha även stämt min betjänt», sade mr Pickwick och lämnade den andra punkten, där Perkers fråga hade satt honom i en viss förlägenhet.

»Naturligtvis, min bäste sir, naturligtvis. Det visste jag, att de skulle göra; det kunde jag ha sagt er för en månad sedan sedan. Ni vet själv, min bäste sir, att om ni själv vill sköta edra saker, sedan ni överlämnat dem åt er sakförare, så måste ni även själv bära följderna.»

Här retade mr Perker på sig med självmedveten värdighet och slog några snuskorn bort från sitt krås.

  1. Serjeant = advokat av högre rang, som för partens talan inför rätten.