Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Tunga steg hördes komma uppför trappan, och strax därefter presenterade sig Jack Hopkins. Han bar en svart sammetsväst med bjärt brokiga ylleknappar, blårandig skjorta och vit löskrage.

»Vad du kommer sent, Jack!» sade Benjamin Allen.

»Jag blev uppehållen på Bartholomæus-hospitalet», svarade Jack Hopkins.

»Var det något nytt?»

»Nej, inte särdeles. Det förekom ett mycket intressant fall inne i operationsrummet.»

»Menar ni, att patienten har utsikt för att komma sig?» frågade mr Pickwick.

»Nej», svarade Hopkins likgiltigt, »Jag skulle snarare tro motsatsen. Det kommer emellertid att bli en präktig operation i morgon — någonting riktigt lysande, om Slasher utför den.»

»Anser ni Slasher vara en så skicklig operatör?» frågade mr Pickwick.

»Den förnämste som finns», svarade Hopkins. »Tog ett ben av en pojke i förra veckan — pojken åt fem äpplen och en pepparkaka under tiden — precis två minuter efter sedan allt var överståndet sade pojken, att han inte ville ligga där som ett spektakel, och att han skulle tala om för mor sin, om de inte ville börja.»

»Kors i Herrans namn!» sade mr Pickwick förvånad.

»Apropå», sade Hopkins med en knappt märkbar sidoblick på mr Pickwicks uppmärksamma ansikte, »vi hade ett märkvärdigt fall i går afton. Vi togo emot ett barn, som hade sväljt ett halsband.»

»Sväljt vad för slag, sir?» inföll mr Pickwick.

»Ett halsband», svarade Jack Hopkins. »Inte på en gång, förstår ni, det skulle ha varit för mycket begärt — ni skulle inte ens kunnat ha sväljt det, mr Pickwick, mycket mindre barnet, vasa? Ha, ha, ha!» — Mr Hopkins tycktes vara mycket belåten med sitt infall och fortfor: »Nej, det gick till så här. Barnets föräldrar voro fattigt folk, som bodde vid en gård. Barnets äldsta syster köpte sig ett halsband — ett simpelt halsband av stora, svarta träpärlor. Barnet, som tyckte om leksaker, kapade åt sig pärlbandet, gömde det, lekte med det, skar av bandet och sväljde en pärla. Barnet tyckte att det var riktigt lustigt, gick tillbaka till det den följande dagen och sväljde en ny pärla.»

»Nå, bevare mig, så förskräckligt!» sade mr Pickwick. »Ursäkta, sir. Var god och fortfar!»

»Den följande dagen sväljde barnet två pärlor; dagen därefter smorde det sig med tre och så vidare, till dess det inom en veckas tid hade gjort ända på halsbandet, tillsammans tjugufem pärlor. Systern, som var en arbetsam flicka och endast sällan unnade sig en liten prydnad, grät sina modiga tårar över förlusten av sitt halsband och letade och sökte efter det i alla vinklar och vrår; men jag behöver inte tala om, att hon inte fick tag i det. Några få dagar därefter, medan familjen satt och åt — de hade fårkött med potatis — och barnet, som inte var hungrigt, gick och lekte i rummet, hördes plötsligt ett satans skrammel, alldeles som en liten hagelby. — “Du får inte göra så där, min gosse”, sade fadern. — “Jag gör ingenting”, svarade barnet. — “Ja, ja, gör inte om det bara!” sade fadern. Det blev nu tyst för ett ögonblick, men så började skramlet ännu värre än förut. — “Om du inte hör vad jag säger dig, min gosse”, sade fadern, “så kommer du ögonblickligen i säng”. — Härvid gav han barnet en liten skakning för att få det att lyda, och nu uppstod ett skrammel, vartill ingen någonsin hade hört maken. — “Vad i Herrans namn är det fatt med barnet?” sade fadern. “Han har fått kikhosta på orätt ställe!” — “Nej, det har jag inte, pappa”, sade barnet, som nu började att gråta; “det är halsbandet; jag sväljde det, pappa.” — Fadern tog barnet på armen och sprang med det till hospitalet, medan pärlorna i den lilla gossens mage under hela vägen till den grad skramlade av skakningen, att folk såg upp i luften och ned i källrarna, för att få veta varifrån det underliga ljudet kom. Han ligger nu på hospitalet», fortfor Jack Hopkins, »och gör ett så förskräckligt larm, när han går omkring i rummet, att man varit tvungen att svepa in honom i en av vaktarnas rockar för att han inte ska väcka patienterna.»

»Det var det märkvärdigaste fall jag någonsin hört talas om», sade mr Pickwick med ett eftertryckligt slag i bordet.

»Åh, det där är ingenting», sade Jack Hopkins, »eller hur, Bob?»

»Nej, rakt ingenting», svarade Bob Sawyer.

»Det inträffar högst märkvärdiga fall i vårt yrke, det kan jag försäkra er, sir», sade Hopkins.

»Jo, det skulle jag allt tro», svarade mr Pickwick.

En ny knackning på porten förkunnade en ung man med ett stort huvud och en svart peruk, som förde med sig en skrofulös yngling med en hög spännhalsduk. Därefter kom en gentleman med en skjorta, som var dekorerad med ro-