skulle gå till “George och Gamen” som i dag på eftermidda'n och fråga efter Sam.»
»Det är far min, min söta vän», sade mr Weller, i det han med en förklarande min vände sig om mot den unga damen i skänkrummet. »Gud straffe mig, tror jag inte att han knappast vet vad jag heter. Nå, och sedan, du unge kålstock?»
»Jo, se'n skulle ni komma till honom klockan sex hemma hos oss, för han vill tala med er. Det är “Blå Vildsvinet” vid Leadenhalls torg. Ska jag säga, att ni kommer?»
»Det kan du gärna våga på», svarade Sam. Och med detta bemyndigande gick den unge gentlemannen sin väg.
Sedan mr Weller hade fått permission av mr Pickwick, som i sin dåvarande plågsamma spänning alldeles icke hade något emot att bli ensam, begav han sig på väg långt före den utsatta tiden. På vägen köpte han ett ark brevpapper med förgyllda kanter. Försedd med dessa saker, begav han sig direkt till Leadenhalltorget i ett jämnt trav, som var högst olika hans förra tvekande gång, och då han såg sig om här, upptäckte han en skylt, varpå målarens konst hade anbragt något, som hade en avlägsen likhet med en blå elefant med en örnnäbb i stället för snabel. Med skäl förmodande att detta var själva det Blå Vildsvinet, gick han in i huset och frågade sig för om sin far.
»Han kommer inte hit på en tre kvarts timme eller mer», sade den unga damen, som förestod hushållet i Blå Vildsvinet.
»Mycket bra, min söta vän», svarade Sam. »Var så god och ge mig för nio pence konjak och varmt vatten och ett bläckhorn, lilla miss.»
Sedan konjaken med det varma vattnet samt bläckhornet hade blivit inburna i den lilla salen, och den unga damen hade stött ned kolen för att hindra dem från att blossa samt tagit bort eldrakan för att förebygga möjligheten av att röra om i elden, satte sig Sam Weller ned i en avplankning nära kaminen och tog fram sitt ark brevpapper med de förgyllda kanterna och den hårda pennan. Sedan Sam därefter omsorgsfullt undersökt pennan för att se om det icke fanns något hår i den och borstat av bordet, för att det icke skulle vara någon brödsmula under papperet, vek han upp sina rockärmar, satte ut armbågarna och lagade sig till att skriva.
För herrar och damer, som icke äro vana att praktiskt utöva konsten att föra pennan, är det ingalunda en så lätt sak att skriva ett brev, då det vid sådana tillfällen alltid anses som en nödvändighet, att den skrivande lägger sitt huvud på sin vänstra arm för att hålla ögonen så mycket som möjligt i jämnhöjd med papperet och att, medan han på sned betraktar de bokstäver han tecknar, med tungan bilda motsvarande inbillade skrivtecken. Ehuru dessa rörelser otvivelaktigt giva tankeutvecklingen det allra största bistånd, hejda de dock till en viss grad den skrivandes framsteg, och Sam hade, utan att veta av det, fullt halvannan timme varit sysselsatt med att skriva en hel hop små bokstäver, utplåna oriktiga bokstäver med sitt lillfinger och sätta andra i deras ställe, vilka mycket noga måste undersökas för att kunna skönjas genom plumparna av de gamla, då han förmåddes att se upp genom att dörren gick upp och hans far trädde in.
»Nå, Sammy!» sade fadern.
»Nå, gamla fernbok», svarade sonen och lade ifrån sig pennan. »Hur lyder sista bulletinen om styvmor min?»
»Mrs Weller har haft en mycket god natt, men är ovanligt tvär och obehaglig i dag — detta under edlig förpliktelse — Tonny Weller, esquire. Detta är den sista, som blivit utfärdad, Sammy», svarade mr Weller och löste upp sin ytterhalsduk.
»Inte bättre ännu?» frågade Sam.
»Alla synktomerna förvärrade», svarade mr Weller och skakade på huvudet. »Men vad är det du gör där? — utvecklar dina kunskaper under kinkiga förhållanden — vasa, Sammy?»
»Nu har jag slutat», svarade Sam en smula förlägen. »Jag har skrivit.»
»Ja, det ser jag», svarade mr Weller. »Det är väl aldrig till något fruntimmer, vill jag hoppas, Sammy?»
»Det tjänar ingenting till att neka», svarade Sam.
Upplysningen överväldigade den gamle mannen; han satte Sams glas för sin mun och tömde det i botten.
»Det kommer att bli en svår prövning att se dig gift, Sammy, att se dig bli ett lurat offer och i din oskuld inbilla dig, att alltsammans är så fasligt rart», sade mr Weller. »Det är en förskräcklig prövning för en fars känslor det, Sammy.»
»A, prat!» sade Sam. »Jag tänker ju alls inte på att gifta mig, så att ni inte alls behöver förarga er över det; jag vet, att ni känner till de där sakerna. Beställ er pipa, så ska jag läsa brevet för er — se så.»
