Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Inte rätter man!» sade mr Snodgrass.

»Inte rätter man!» sade herrn med fältstolen i handen.

»Nej visst inte», svarade den lille doktorn. »Det här är inte den person, som förolämpade mig förliden natt.»

»Högst märkvärdigt!» utbrast officeren.

»Ja, det måste jag säga!» sade herrn med fältstolen. »Den enda frågan är nu, huruvida inte denne herre, eftersom han infunnit sig på platsen, måste för formens skull betraktas såsom den individ, vilken i går kväll förnärmade vår vän, doktor Slammer, vare sig nu att han är denne individ eller inte», och sedan han yttrat denna antydan med en mycket vis och hemlighetsfull min, tog sig mannen med fältstolen en väldig pris snus och såg sig omkring med den djupsinniga minen hos en person, som är en auktoritet i dylika saker.

Mr Winkle hade under tiden öppnat sin ögon och öronen med, då han hörde sin motståndare ropa på att fientligheterna skulle upphöra, och då han utav vad som senast blivit sagt märkte, att ett missförstånd måste äga rum, insåg han genast vilket anseende han oundvikligen skulle förvärva sig, ifall han dolde den verkliga anledningen, varför han hade infunnit sig på platsen; han trädde därför käckt fram och sade:

»Jag är inte den rätta mannen. Jag vet det.»

»I sådant fall», sade mannen med fältstolen, »är det en förnärmelse mot doktor Slammer och ett tillräckligt skäl till att genast skrida till verket.»

»Var god och var stilla, Payne», sade doktorns vittne. »Varför meddelade ni mig inte denna omständighet i dag på morgonen, sir?»

»Därför, sir», sade mr Winkle, som hade fått tid att besinna sig på sitt svar, »därför, sir, att ni beskrev en berusad och ostädad person såsom den där hade burit ett plagg, som jag hade den äran att inte blott bära, utan även att ha uppfunnit — den för Pickwick-Klubben i London bestämda uniformen, sir. Denna uniforms ära känner jag mig skyldig att upprätthålla, sir, och därför antog jag utan vidare undersökning den utmaning ni frambar.»

»Min bäste sir», sade den godmodige doktorn och närmade sig med framsträckt hand, »jag ärar ert mod. Tillåt mig att säga, sir, att jag högeligen beundrar ert beteende och på det högsta beklagar, att jag utan ändamål besvärat er med detta möte.»

»För all del, tala inte om det, sir», sade mr Winkle.

Och därpå växlade doktorn och mr Winkle handslag, och så mr Winkle och löjtnant Tappleton (doktorns sekundant), och så mr Winkle och mannen med fältstolen, och slutligen mr Winkle och mr Snodgrass, den sistnämnde gentlemannen med en utomordentligt beundran för sin hjältemodige väns ädla beteende.

»Nu tror jag, att vi kunna bryta upp», sade löjtnant Tappleton.

»Ja visst», sade doktorn.

»Stannar ni här länge?» frågade doktor Slammer mr Winkle, medan de på det vänskapligaste följdes åt.

»Vi resa förmodligen i övermorgon», var svaret.

»Jag hoppas att få det nöjet att se er och er vän hemma hos mig och tillbringa en angenäm afton med er ovanpå detta ledsamma missförstånd», sade den lille doktorn. »Äro ni lediga i afton?»

»Vi äro här med ett par vänner, som vi inte gärna vilja lämna i afton», svarade mr Winkle; men kanske att ni och edra vänner skulle vilja göra oss sällskap på Tjuren

»Med största nöje», svarade den lille doktorn. »Skulle det vara för sent att klockan tio titta in till er på en halvtimme?»

»Nej, visst inte», sade mr Winkle. »Det skall bli mig ett särdeles nöje att få presentera er för mina vänner, mr Pickwick och mr Tupman.»

Under tiden hade man kommit fram till landsvägen. Man sade varandra ett hjärtligt farväl, och sällskapet skildes åt. Doktor Slammer och hans vänner återvände till kasernen, och mr Winkle och hans vän, mr Snodgrass, återvände till sitt värdshus.



TREDJE KAPITLET.

EN NY BEKANTSKAP. EN KRINGRESANDE SKÅDESPELARES BERÄTTELSE. ETT OBEHAGLIGT AVBROTT OCH ETT OBEHAGLIGT MÖTE.

Mr Pickwick hade känt en viss oro i anledning av sina två vänners ovanliga frånvaro, vilken deras hemlighetsfulla beteende på förmiddagen för ingen del hade varit ägnat att minska. Det var därför med mer än vanligt nöje, som han reste sig upp för att mottaga dem, då de åter trädde in,