Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/201

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Den följande morgonen var högst ogynnsam för en resa; vädret var fuktigt och dimmigt. Hästarne för de diligenser, som skulle gå ut och hade kommit genom City, rykte och ångade till den grad, att de passagerare, som sutto utanpå, voro alldeles osynliga. Tidningskolportörerna dröpo av vatten och luktade unket; vattnet rann av apelsinförsäljarnas hattar, då de stucko in huvudet genom vagnsfönstren, och förskaffade dem, som sutto där innanför, ett vederkvickande duschbad. Judarna med de femtiobladiga pennknivarna fällde ihop dessa i förtvivlan, och de, som hade plånböcker till salu, måste stoppa sin vara i fickan. Urkedjor och stekgafflar såldes till underpris och pennfodral och svampar voro omöjligt att få sälja.

Överlämnande åt Sam Weller att rädda respackningen från de sju eller åtta bärare, som likt glupande ulvar hade kastat sig över den i samma ögonblick som vagnen höll, och seende att de hade kommit ungefär tjugu minuter för tidigt, sökte mr Pickwick skydd i väntsalen — den sista tillflyktsorten för mänsklig förstämning.

Ett av salens bås var vid tillfället upptaget av en man av omkring fyrtiofem års ålder med stränga ögon, ett skalligt och glänsande huvud med tjockt, svart hår vid tinningarna och baktill samt stora, svarta polissonger. Han var klädd i en brun rock, som var hopknäppt ända upp till hakan, och på bänken bredvid honom lågo en stor resmössa av sälskinn, en överrock och en kappa. Då mr Pickwick trädde in, såg han upp från sin frukost med en barsk och befallande min, som var mycket majestätisk, och sedan han av hjärtans lust betraktat denne gentleman och hans följeslagare, började han att gnola på en melodi, som tycktes säga, att han hyste misstanke om att någon ville draga honom vid näsan, men att detta icke skulle lyckas.

»Kypare!» sade herrn med polissongerna.

»Sir!» svarade en karl med ett smutsigt ansikte och en dito handduk, i det han dök fram ur den ovan nämnda hålan.

»Mera rostat bröd!»

»Ja, sir.»

Herrn med polissongerna gnolade en melodi på samma sätt som förut och närmade sig, medan kyparen gick efter det rostade brödet, kaminen, där han tog rockskörten under armarna, såg på sina stövlar och grubblade.

»Jag skulle gärna vilja veta var den här dilligensen tar in i Bath», sade mr Pickwick milt till mr Winkle.

»Hm! — vasa? — vad var det?» sade den främmande herrn.

»Jag sade något till min vän», svarade mr Pickwick, som alltid var färdig att inlåta sig i ett samtal. »Jag önskade veta var den här diligensen tar in i Bath. Kanske att ni kan säga mig det?»

»Ämnar ni er till Bath?» frågade den främmande herrn.

»Ja, det gör jag», svarade mr Pickwick.

»Och de andra herrarna också?»

»Ja, de ämna sig också dit», sade mr Pickwick.

»Ni fara inte inuti diligensen — jag vill vara fördömd om ni fara inuti», sade främlingen.

»Inte alla», sade mr Pickwick.

»Nej, inte alla», sade främlingen med eftertryck. »Jag har tagit två platser. Om man vill försöka att pressa ihop sex personer i en sådan där helvetes låda, som inte rymmer mer än fyra, så tar jag en postschas och stämmer vederbörande. Jag tillåter det inte.»

»Min bäste sir», sade mr Pickwick, »tillåt mig anmärka, att ni alls inte har något skäl att vara så häftig. Jag har endast tagit två platser inuti.»

»Det gläder mig att höra», sade den barske herrn. »Jag tar mina ord tillbaka. Jag ber om ursäkt. Där är mitt kort. Tillåt mig göra er bekantskap.»

»Med största nöje, sir», svarade mr Pickwick. »Vi komma att bli reskamrater, och jag hoppas, att vi ömsesidigt skola finna behag i varandras sällskap.»

»Det hoppas jag med», sade den barske herrn; »jag är övertygad därom. Jag tycker rätt bra om edra ansikten, de behaga mig. Mina herrar, edra händer och namn! Lär att känna mig!»

På detta nådiga tilltal följde naturligtvis ett utbyte av vänliga hälsningar, och den barske herrn skred omedelbart därefter till att i samma korta, afbrutna satser underrätta vännerna om att hans namn var Dowler, att han reste till Bath för sitt nöjes skull, att han förr hade tjänat i armén, att han nu levde på sina räntor, och att den person, åt vilken andra platsen var beställd, var en icke mindre upphöjd person än hans fru gemål, mrs Dowler.

»Hon är en vacker kvinna», sade mr Dowler. »Jag är stolt över henne. Jag har skäl till det.»

»Jag hoppas få det nöjet att själv döma därom», sade mr Pickwick med ett leende.

»Det ska ni», svarade Dowler. »Hon ska göra er be-