kantskap. Hon ska högakta er. Jag friade till henne genom ett raskt löfte. Det gick så till: jag såg henne, älskade henne, friade; hon gav mig korgen. — “Ni älskar en annan?” — “Skona min blygsamhet!” — “Känner jag honom?” — “Ja.” — “Det är bra; om han stannar här, flår jag honom.”»
»Gud bevare mig! utbrast mr Pickwick ovillkorligt.
»Flådde ni verkligen den där herrn?» frågade mr Winkle med ett mycket blekt ansikte.
»Jag skrev en biljett till honom. Sade att det var en mycket obehaglig sak. Och det var det.»
»Ja visst», inföll mr Winkle.
»Jag sade, att jag hade givit mitt ord som gentleman att jag skulle flå honom. Min ära stod i pant. Jag hade intet val. Som officer i Hans Majestäts tjänst var jag förpliktad därtill. Jag beklagade nödvändigheten, men det måste ske. Han lät övertyga sig. Han insåg att tjänstens regler voro befallande. Han flydde. Jag gifte mig med henne. Där kommer diligensen. Det där är hennes huvud.»
I det mr Dowler tystnade, pekade han på en diligens, som nyss hade kört fram och genom vars öppna fönster ett rätt vackert ansikte i en ljusblå hatt såg ut bland mängden på gatan, högst sannolikt efter den barske herrn själv. Mr Dowler betalte sin räkning och skyndade ut med sin resmössa, kappa och överrock, och mr Pickwick och hans vänner följde efter, för att försäkra sig om sina platser.
Under vägen inträffade ingenting, som förtjänar att särskilt omnämnas. Mr Dowler berättade en mängd anekdoter, vilka alla vände sig omkring hans personliga manhaftighet och ursinniga mod, och åberopade sig på mrs Dowlers intyg till bestyrkande därav, varpå mrs Dowler oföränderligen i form av ett tillägg anförde någon märklig tilldragelse eller omständighet, som mr Dowler hade glömt eller möjligen av blygsamhet uteslutit. Mr Pickwick och mr Winkle hörde på med stor beundran och samtalade under mellantiden med mrs Dowler, som var en mycket behaglig och intagande dam.
Utsides-passagerarna gjorde vad utsides-passagerare alltid göra. De voro mycket upprymda och språksamma vid början av varje håll, mycket förstämda och sömniga vid halva hållet, och åter mycket glada och vakna fram emot slutet därav. Där var en ung herre i en kautschuks-kappa, som rökte cigarr hela dagen i ända, och där var en annan ung herre i en parodi på en överrock, som tände en hel hop, men tydligen kände sig illa till mods efter det andra draget och kastade bort dem, när han trodde att ingen såg det. Där satt en tredje ung man på kuskbocken, som gärna ville förstå sig på kreatur, och där satt en äldre herre bakpå, som kände till lanthushållningen. Och klockan sju e. m. begåvo sig mr Pickwick och hans vänner och mr Wowler och hans hustru till sina rum i hotellet Hvita Hjorten mitt emot den stora brunnssalongen i Bath.
Frukosten hade knappast blivit borttagen den följande morgonen, innan en kypare kom och lämnade mr Dowlers kort med en anhållan från denne, att få presentera en vän. Mr Dowler följde strax efter kortets avlämnande, förande vännen med sig i släptåg.
Vännen var en intagande ung man om icke stort mer än femtio år, klädd i en mycket ljusblå frack med blänkande knappar, svarta byxor och det möjligaste tunna par lackerade stövlar. En i guld infattad lorgnett hängde kring hans hals i ett kort, brett, svart band; hans vänstra hand omslöt lätt en snusdosa; otaliga ringar glänste på hans fingrar, och en stor, i guld infattad diamant-bröstnål tindrade i hans krås. Han hade ett guldur och en guldurkedja med stora guldberlocker, och han bar en smidig ebenholz-käpp med en tung guldknapp. Hans linne var det vitaste, finaste och styvaste man kunde tänka sig, liksom hans peruk var den blankaste, svartaste och knollrigaste. Hans snus var prinsblandning, och hans parfym bouquet du roi. Han ansikte var sammandraget till ett evigt leende, och hans tänder voro i en så fullkomlig ordning, att det var svårt att på kort avstånd skilja de naturliga från de konstgjorda.
»Mr Pickwick», sade mr Dowler, »min vän Angelo Cyrus Bantam, esquire, ceremonimästare[1] — Bantam, mr Pickwick.
»Välkommen till Ba-ath, sir. — Detta är sannerligen en ackvisition. Innerligt välkommen till Ba-ath, sir. Det är länge — mycket längesedan, mr Pickwick, som ni begagnade vattnet här. Det tycks nästan vara ett århundrade sedan, mr Pickwick, Re-markabelt!»
Dessa voro de ord, varmed Angelo Cyrus Bantam, esq., ceremonimästare, fattade mr Pickwicks hand, som han behöll inne i sin, i det han drog upp axlarna under en oav-
- ↑ En sådan finnes vid alla engelska badorter, där han utövar värdskap.
