Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


bruten rad av bugningar, som om han icke kunde besluta sig för att åter släppa den.

»Det är onekligen mycket länge sedan jag begagnade vattnet här», svarade mr Pickwick; »ty så vitt jag vet, har jag aldrig förr varit här.»

»Aldrig varit i Ba-ath, mr Pickwick!» utbrast ceremonimästaren och släppte förvånad hans hand. »Aldrig i Ba-ath! He, he! Ni är en skalk, mr Pickwick. Inte illa, inte illa. Bra, bra. He, he, he! Re-markabelt!»

»Till min skam måste jag tillstå, att jag talar fullkomligt allvarsamt; jag har verkligen aldrig förr varit här.», svarade mr Pickwick.

»Ah, jag förstår er», utbrast ceremonimästaren och såg ytterst förnöjd ut; »ja, ja — bra, bra — allt bättre och bättre. Ni är den herrn vi hört talas om. Ja, vi känna er, mr Pickwick; vi känna er.»

»Berättelserna om processen i de här fördömda tidningarna», tänkte mr Pickwick. »Man har hört allt om mig.»

»Ni är den där herrn från Clapham Green», tog mr Bantam åter till orda, »som förlorade bruket av sina lemmar, därför att han genom oförsiktighet förkylde sig efter sitt portvin — som inte kunde flyttas i anledning av häftiga smärtor och som lät vattnet från Kungsbrunnen, buteljerat till en värmegrad av hundratre grader, föras med en forvagn till sin sängkammare i staden, där han badade, nös och kom sig samma dag. Högst re-markabelt!»

Mr Pickwick tackade för den artighet, som denna förmodan innebar, men ägde icke desto mindre nog självförsakelse att frånsäga sig den och begagnade ett ögonblicks tystnad å ceremonimästarens sida till att utbedja sig tillåtelse att få presentera sina vänner, mr Tupman, mr Winkle och mr Snodgrass, en presentation, som naturligtvis överväldigade ceremonimästaren med förtjusning och ära.

»Det är balafton i afton», sade ceremonimästaren och grep åter mr Pickwicks hand, i det han reste sig upp för att gå. »Balaftnarna i Ba-ath äro ögonblick stulna från paradiset, gjorda förtrollande genom musik, skönhet, elegans, moder, etikett och — och framför allt genom frånvaro av borgarfolk, som alls inte passa för paradiset, och som varannan vecka ha en samling på rådhuset, som minst sagt är re-markabel. Farväl, farväl!» och sedan han hela vägen utför trappan försäkrat, att han kände sig högligen smickrad, steg Angelo Cyrus Bantam, esq., ceremonimästare, upp i en mycket elegant kabriolett, som höll utanför dörren, och rullade bort.

Sam sändes att köpa biljetter till aftonens assemblé. Han satte sin hatt mycket lätt och graciöst på huvudet och vandrade med händerna i västfickorna, mycket betänksamt till Queen Square, i det han under vägen visslade dagens mest omtyckta melodier, så som de med alldeles nya tempi blivit arrangerade för det ädla instrumentet positivet. Då han hade kommit till det nummer vid Queen Square, som hade blivit uppgivet för honom, upphörde han med visslingen och hamrade muntert på porten, som strax öppnades av en pudrad betjänt i ett lysande livré och med en symmetrisk väst.

»Är det här mr Bantam bor, gamla kamrat?» frågade Sam Weller, utan att på minsta sätt fälla modet vid åsynen av den strålande glans, som uppenbarade sig för hans ögon i form av den pudrade betjänten i det lysande livréet.

»Varför det, unge man?» lät den pudrade betjäntens stolta fråga.

»Jo, ty om han bor här, så ska ni gå in till honom med det här kortet och säga, att mr Weller väntar här utanför, vasa, Sexfot?» sade Sam. Och med dessa ord gick han helt lugnt in i förstugan och slog sig ned där.

Den pudrade betjänten smällde mycket hårt igen porten och blängde mycket stolt; men både smällen och blängningen voro alldeles förspillda på Sam, som betraktade en mahognyställning för paraplyer med varje yttre tecken till kritiskt bifall.

Herrns mottagande av kortet hade tydligen gjort ett för Sam gynnsamt intryck på den pudrade betjänten; ty då han kom tillbaka sedan han lämnat det, log han och sade, att svaret snart skulle vara färdigt.

»Det är bra», svarade Sam. »Säg den gamla herrn, att han inte behöver anstränga sig för. mycket. Det brådskar inte, Sexfot. Jag har ätit min middag.»

»Ni äter tidigt, sir», sade den pudrade betjänten.

»Jag finner, att supén smakar mig bättre, när jag gör det», svarade Sam.

»Har ni varit länge i Bath, sir?» frågade den pudrade betjänten. »Jag har inte haft det nöjet att höra talas om er förr.»

»Nej, jag har ännu inte väckt något överraskande uppseende här», svarade Sam; »ty jag och de andra fina herrarne kommo först i går afton.»