Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/204

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Fint ställe, sir!» sade den pudrade betjänten.

»Tycks så», anmärkte Sam.

»Angenämt sällskap, sir; betjäntklassen mycket hygglig, sir.»

»Ja visst», svarade Sam. »Umgängsamma, rättframma kamrater, utan något slags krusande eller krumbuktande.»

Här satte en skarp ringning på klockan den pudrade betjänten i den förnedrande nödvändigheten att med en ödmjuk min skynda in i mr Bantams »arbetsrum». I förbigående sagt, känna vi knappast någon enda karl, som aldrig varken skriver eller läser, som icke har något litet rum, som han kallar sitt arbetsrum.

»Här är svaret, sir», sade den pudrade betjänten. »Jag fruktar, att ni kommer att finna det något stort och obekvämt att bära.»

»Inte ett ord om den saken!» sade Sam, i det han mottog ett brev, varuti låg ett litet paket. »Det kunde ju ändå hända, att den utmattade naturn ser sig i stånd att överleva det.»

»Det var mig en högst besynnerlig man!» sade den pudrade betjänten, i det han såg efter mr Weller med en min, som tydligt visade, att han icke kunde bli rätt klok på honom.

Sam sade icke ett ord. Han blinkade, skakade på huvudet, log och blinkade igen och vandrade muntert sin väg med ett uttryck i sitt ansikte, som tycktes giva tillkänna, att han hade mycket roligt åt ett eller annat.

Precis tjugu minuter före åtta steg ceremonimästaren Angelo Cyrus Bantam, esq., denna afton ut ur sin vagn utanför porten till assemblé-byggnaden, med samma peruk, samma tänder, samma lorgnett, samma klocka, samma berlocker, samma ringar, samma bröstnål och samma käpp. De enda synliga förändringarna i hans yttre bestodo uti att han bar en ännu mera ljusblå frack med sidenfoder, svarta knäbyxor, svarta silkesstrumpor, dansskor och vit väst och var, om möjligt, en »soupçon» mera parfymerad.

Som Bath var fullt, strömmade människor och sex pence för te till i stora massor. I balsalen, den långa spelsalen, den åttkantiga spelsalen, i trapporna och förstugorna var sorlet av många röster och ljudet av många fötter rent av bedövande. Sidenklänningar rasslade, plymer svajade, ljus lyste och juveler glimmade. Strålande ögon, som lyste av glad förväntan, glimmade på alla håll, och vart man såg, gled någon härlig gestalt graciöst fram genom trängseln och hade icke väl försvunnit, förrän den avlöstes av en annan lika intagande och förtrollande.

I terummet och omkring spelbordet hade ett stort antal besynnerliga, gamla damer och utlevade gamla herrar samlat sig, vilka avhandlade dagens skvaller och skandaler med synbar iver och smak, som tillräckligt vittnade om det innerliga nöje de funno i denna sysselsättning. Bland dessa grupper sågos tre eller fyra giftermålsanstiftande mammor, som tycktes vara helt och hållet upptagna av det samtal, varuti de deltogo, men likväl icke underläto att allt emellanåt kasta oroliga sidoblickar bort till sina döttrar, vilka, ihågkommande den moderliga förmaningen att begagna tiden så väl som möjligt, redan hade börjat ett inledande koketteri med att förlägga långschalar, draga på sig handskar, sätta ifrån sig koppar etc. — skenbara obetydligheter, men som av övade konstnärinnor i facket kunna användas med en förvånande fördel.

Invid dörrarna och i avlägsna vrår stodo åtskilliga klungor av enfaldiga unga män och hängde, ådagaläggande varje slags narraktighet och stupiditet, roande alla människor i deras närhet med sin enfald och sin inbilskhet och i sina egna tankar anseende sig vara föremål för allmän beundran — en vis och kärleksfull inrättning, varemot ingen god människa kan vilja opponera sig.

Slutligen sutto där på några av de eftersta bänkarna, där de redan hade tagit plats för aftonen, diverse ogifta damer, som hade kommit över den stora vändpunkten i livet, och som, då de icke dansade, emedan de icke kunde få några kavaljerer, och icke spelade kort, för att icke bli ansedda för ohjälpligt förlorade för äkta ståndet, befunno sig i den avundsvärda ställningen att kunna förtala envar, utan skada för sig själva. Det var en skådeplats full av munterhet, glans och glitter, av rikt klädda människor, vackra speglar, bonade golv, ljuskronor och vaxljus; — och överallt på denna skådeplats gled den elegant utstyrde ceremonimästaren Angelo Cyrus Bantam, esq., omkring från det ena stället till det andra med stum blidhet, nickade förtroligt åt en grupp, bugade sig vördnadsfullt för en annan och leende förekommande mot alla.

»Stanna i terummet. Tag för edra sex pence. De slå på varmt vatten och kalla det te. Drick det!» sade mr Dowler med ljudlig röst, i det han visade väg för mr Pickwick, som