Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


gick i spetsen för det lilla sällskapet, förande mrs Dowler vid armen. Mr Pickwick gick in i terummet, och då mr Bantam här fick ögonen på honom, borrade han sig som en korkskruv genom trängseln och bjöd honom med hänförelse vara välkommen.

»Min bästa sir, jag känner mig högligen hedrad. Ba-ath är lyckligt. Mrs Dowler, ni förskönar salongen. Jag gratulerar er till edra plymer. Re-markabelt!»

»Är det några här?» frågade Dowler misstänksamt.

»Några? Ba-aths grädde. Ser ni den där damen med gaz-turbanen, mr Pickwick?»

»Den tjocka, gamla frun?» frågade mr Pickwick oskyldigt.

»Tyst, min bästa sir! — I Ba-ath är ingen tjock eller gammal. Det är änkenåden lady Snuphanuph.»

»Jaså», sade mr Pickwick.

»Ingen mindre person, det försäkrar jag er», sade ceremonimästaren. »Tyst! kom litet närmare, mr Pickwick. Ser ni den där elegant klädde unge mannen, som kommer hitåt?»

»Han med det långa håret och den märkvärdigt låga pannan?» frågade mr Pickwick.

»Just han. För ögonblicket den rikaste mannen i Ba-ath. Unga lord Metanhed.»

»Å, verkligen?»

»Ja. Om ett ögonblick får ni höra hans röst, mr Pickwick. Han kommer att tilltala mig. Den andra herrn, som följ er med honom, han med den röda undervästen och de svarta mustascherna, är hans förtrognaste vän, den välborne mr Crushton. Hur står det till, mylord?»

»Bra hett, Bantam», sade hans härlighet.

»Ja, det är verkligen mycket varmt, mylord», svarade ceremonimästaren.

»Fördömt varmt!» instämde den välborne mr Crushton.

»Har ni sett hans härlighets postkarriol, Bantam?» frågade den välborne mr Crushton efter en kort tystnad, varunder lord Mutanhed hade sökt att bringa mr Pickwick ur fattningen med sitt stirrande, och mr Crushton övervägt varom hans härlighet bäst kunde tala.

»Nej, min själ och Gud, om jag det gjort!» svarade ceremonimästaren. »En postkarriol! Vilket ypperligt infall! Remarkabelt!»

»Kors!» sade hans härlighet. »Jag tvodde att alla människor hade sett den nya postkavviolen; det är den nättaste, vackvaste, gvatiösaste tingest som någonsin gått på ett par hjul — vödmålad, med en gvå skäck för.»

»Med en riktig brevlåda och alltsammans i komplett stånd», sade den välborne mr Crushton.

»Och ett litet säte framföv med ett jävnskvank åt kusken», tillade hans härlighet. »Jag kövde den hävomdagen övev till Bristol i en vöd frack och två betjäntev till häst en halv mil bakeftev mig. Jag vill vava fördömd, om inte folk spvang ut uv sina hus och hejdade mig föv att få veta om jag vav posten. Yppevligt, yppevligt!»

Åt denna anekdot skrattade hans härlighet mycket hjärtligt, vilket hans åhörare naturligtvis också gjorde; och därpå stack lord Mutanhed sin arm genom den välborne mr Crushtons och avlägsnade sig.

Då dansen hade börjat, de nödiga presentationerna hade ägt rum och alla förberedelser blivit vidtagna, återvände Angelo Bantam till mr Pickwick och förde honom in i spelsalen.

I samma ögonblick som de trädde in i denna hade änkenåden lady Snuphanuph och två andra damer av ett antikt och whistartat utseende samlat sig omkring ett ledigt spelbord och fingo icke väl sikte på mr Pickwick, förrän de växlade blickar med varandra, inseende att han just var den person, som fattades för att göra partiet fullständigt.

»Bästa Bantam», sade änkenåden, lady Snuphanuph inställsamt, »skaffa oss någon överseende person till fjärde man vid det här bordet, så är ni bra snäll.»

Mr Pickwick såg i detta ögonblick händelsevis bort åt ett annat håll, varför hennes nåd nickade med huvudet bort mot honom och drog några uttrycksfulla rynkor i sin panna.

»Min vän mr Pickwick skall, därom är jag övertygad, känna sig särdeles, remarkabelt lycklig däröver», sade ceremonimästaren, åtlydande vinken. »Mr Pickwick, lady Snuphanuph — fru överstinnan Wugsby — miss Bolo.»

Mr Pickwick bugade sig för envar av damerna och drog ett kort, då han såg att det var omöjligt att slippa undan. Mr Pickwick och miss Bolo blevo medspelare mot lady Snuphanuph och överstinnan Wugsby.

Just som trumf slogs upp vid början av den andra givningen skyndade två unga damer in i salen och togo plats på vardera sidan om överstinnan Wugsbys stol, där de väntade tåligt till spelet var slut.