Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/225

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Sam blev sittande en god stund på den stora stenen, och medan han tänke på vad som bäst vore att göra och ruvade på en plan att bulta på samtliga portarne inom fem mils område omkring Bristol, tagande så där en hundrafemtio eller tvåhundra om dagen, för att på detta sätt slutligen få rätt på miss Arabella, kastade slumpen helt plötsligt i hans väg det han kunde ha suttit ett helt år och väntat på och likväl icke funnit utan dennas hjälp.

Ut mot allén, där han satt, lågo tre eller fyra trädgårdsportar, tillhörande lika många hus, hvilka, ehuru de lågo var för sig, endast voro skilda från varandra genom sina trädgårdar. Som dessa voro stora, långa och tätt planterade med träd, lågo husen icke endast ett tämligen långt stycke bort, utan de flesta av dem kunde ens knappast ses. Medan Sam satt med ögonen fästade på sophögen utanför porten, som låg närmast den genom vilken ridknekten hade försvunnit, och grubblade djupt över svårigheterna i sitt nuvarande företag; gick porten upp, och en piga kom ut i allén för att skaka några golvmattor.

Sam var så upptagen av sina egna tankar, att han enligt all sannolikhet icke skulle fäst vidare uppmärksamhet vid den unga kvinnan och lyft upp huvudet och märkt, att hon hade en mycket nätt och vacker växt, så framt icke hans ridderliga känslor hade fått en kraftig väckelse, i det han märkte, att hon icke hade någon som hjälpte henne och att mattorna tycktes vara alltför tunga för henne allena. Mr Weller var på sitt vis en gentleman med mycket ridderligt galanteri och märkte icke väl denna omständighet förrän han reste sig upp från den stora stenen och gick fram till henne.

»Hör på, min lilla vän», sade Sam, i det han närmade sig med en aktningsfull min, »ni fördärvar alldeles er vackra figur genom att skaka mattorna ensam. Låt mig få hjälpa er.»

Den unga damen, som kokett hade låtsat som om hon icke visste att en herre var henne så nära, vände sig om i det Sam talade — utan tvivel (det sade hon själv efteråt) för att avslå detta anbud av en alldeles främmande person — men i stället för att svara for hon tillbaka och uppgav ett halvkväft skri. Sam blev knappast mindre överraskad; ty i den välskapade tjänstflickans ansikte igenkände han dragen hos sin Valentine — den vackra huspigan hos mr Nupkins.

»Å, är det ni, min söta Mary?» frågade Sam.

»Nej, se mr Weller!» sade Mary. »Det var fasligt vad ni kan skrämma en människa!»

Sam besvarade icke denna klagan med ord, och icke heller kunna vi med bestämdhet säga vilket svar han gav. Vi veta endast, att Mary efter ett kort uppehåll sade: »Äh så, låt bli det där, mr Weller!» och att hans hatt några minuter förut hade fallit av — av vilka båda tecken äro vi benägna att draga den slutsats, att ett par tre kyssar hade blivit tagna.

»Men hur har ni kommit hit?» frågade Mary, då det på detta sätt avbrutna samtalet åter hade kommit i gång.

»Jag kom naturligtvis för att söka er, min älskling», svarade mr Weller, som denna gång lät passionen besegra sanningskärleken.

»Men hur kunde ni veta att jag var här?» frågade Mary. »Vem kan väl ha berättat er, att jag tog en annan plats i Ipswick, och att mitt herrskap sedan flyttade hit? Vem kan väl ha berättat er det, mr Weller?»

»Ja, det är just frågan det», sade Sam med en slug blick. »Vem kan väl ha berättat mig det?»

»Det var väl Muzzle, vasa?» frågade Mary.

»Nej, bevars», svarade Sam och skakade högtidligt på huvudet; »han var det inte.»

»Nå, då måste det ha varit köksan», sade Mary.

»Ja, naturligtvis var det», sade Sam.

»Nå, jag har då aldrig hört på maken!» utbrast Mary».

»Ja, inte jag heller», sade Sam; »men min söta Mary», här blev Sams sätt särdeles ömt, »min söta Mary, jag har också en annan sak för händer som är mycket både bråd och viktig. Det är en av min husbondes vänner — mr Winkle — kommer ni ihåg honom?»

»Han i gröna rocken?» sade Mary. »Ja bevars, honom kommer jag nog ihåg.»

»Nåväl», sade Sam, »han är så förskräckligt kär, stackare, att han riktigt är på väg att mista både vett och förstånd.»

»Å, kors bevara mig!» sade Mary.

»Ja», sade Sam; »men det skulle ändå inte göra så mycket, om vi bara kunde få rätt på det unga fruntimret»; och nu meddelade Sam, med många avvikelser rörande Marys skönhet och de förfärliga kval han hade lidit, sedan han sist såg henne, en noggrann beskrivning på den förlägenhet, varuti mr Winkle för ögonblicket befann sig.

»Nå, jag har då väl aldrig hört någonting så tokigt!» sade Mary.