Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

med en snabbhet, som, i betraktande av den börda han bar, var rent av förvånande.

»Har ni fått andan tillbaka än, sir?» frågade Sam, då de hade kommit till slutet av allén.

»Ja, fullkomligt!» svarade mr Pickwick.

»Så skynda er då, sir», sade Sam och satte sin herre tillbaka ned på marken. »Håll er emellan oss. Det är bara ett litet stycke att springa. Föreställ er, att det gällde att vinna ett vad. Sätt i väg nu!»

Sålunda uppmuntrad, gjorde mr Pickwick det bästa möjliga bruk av sina ben, och det torde med visshet kunna påstås, att ett par svarta damasker aldrig blivit förda bättre fram över kapplöpningsbanan än mr Pickwicks blevo det vid detta minnesvärda tillfälle.

Vagnen väntade, hästarna voro livliga, vägen var god, och kusken var villig, och hela sällskapet anlände lyckligt och väl till »Busken», innan mr Pickwick ännu hunnit hämta andan.

Vad den vetenskaplige herrn beträffar, så bevisade han i en mästerlig avhandling att dessa underbara ljussken vore en verkan av elektricitet, och ådagalade detta ännu tydligare genom att beskriva huru en eldblixt hade dansat för hans ögon, i det han stack huvudet ut genom porten, och huru han i detsamma hade fått en stöt, som hade bedövat honom för en hel kvart efteråt, vilken bevisning övermåttan förtjuste alla de vetenskapliga sällskapen och gjorde att han sedan dess alltjämt blev ansedd som ett vetenskapens ljus.



FYRTIONDE KAPITLET

SOM FÖR MR PICKWICK IN I EN NY OCH ANTAGLIGEN ICKE OINTRESSANT SCEN AV LIVETS STORA DRAMA


Återstoden av den tid, som mr Pickwick hade bestämt för sin vistelse i Bath, förflöt utan att någonting av synnerlig vikt inträffade. Trinitatis-sessionen började, och då den första veckan av denna var förbi, återvände mr Pickwick och hans vänner till London, där förstnämnde gentleman, naturligtvis åtföljd av Sam, genast tog in i sitt gamla kvarter George och Gamen.

Den tredje morgonen efter deras ankomst, just som stadens alla klockor slogo nio var för sig och vid pass niohundra i förening och Sam luftade sig nere på gården, kom ett underligt slags nymålat åkdon, varur med stor vighet och kastande tömmarna åt en tjock karl, som satt bredvid honom, steg ett underligt slags herre, som tycktes vara gjord åt åkdonet, liksom detta tycktes vara gjort åt honom.

Åkdonet var just icke egentligen en gigg och icke heller en karriol; lika litet var det vad man i allmänhet kallar en jaktvagn eller en kabriolett eller en schäs, och likväl hade det något av alla dessa åkdons egendomliga drag. Det var målat ljusgult, och fimmerstängerna och hjulen voro randade med svart, och kusken satt på äkta jaktmanér på några kuddar, som voro uppstaplade vid pass två fot över vagnsskärmen. Hästen var en fuchs och såg hygglig nog ut, men hade likväl någonting hetsigt och tjurskalligt, som stod i beundransvärd samklang med både åkdonet och dettas herre.

Herrn själv var en man om vid pass fyrtio år, med svart hår och omsorgsfullt kammade polissonger samt klädd på ett särdeles pråligt sätt, med en hel mängd nipper på sig — vilka alla voro vid pass tre gånger större än de som vanligen bäras av gentlemän — och en luden överrock, såsom kronan på det hela. I den ena fickan på denna överrock stack han sin vänstra hand i samma ögonblick som han steg ur, medan han ur den andra drog med sin högra upp en mycket ljus och lysande silkesnäsduk, varmed han slog ett par dammkorn bort från sina stövlar, varefter han kramade ihop den i sin hand och skred uppåt gården.

Det hade icke undgått Sams uppmärksamhet, att, då denne person steg ned, hade en sluskigt klädd karl i en brun överrock, som saknade åtskilliga knappar, sedan han förut gått och drivit på andra sidan av gatan, gått över denna och stannat tätt invid hotellet. Som Sam nu dessutom hade mera än en misstanke rörande avsikten med den där herrns besök, gick han framför honom till George och Gamen.

»Nå, nå, min gode man!» sade mannen i den ludna överrocken i befallande ton och sökte med detsamma att knuffa undan Sam.

»Nå, sir, vad är det fråga om?» svarade Sam och återgav honom knuffen med ränta på ränta.

»Se så, inte något sådant där; det där duger inte med