Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


mig», sade ägaren till den ludna överrocken, i det han höjde rösten och blev helt blek. — »Hitåt, Smouch!»

»Nå, vad står på här?» brummade karlen i bruna överrocken, som under detta korta samtal hade så småningom smugit sig fram över gården.

»Det är bara den här unge mannen som är oförskämd», sade principalen och gav Sam ännu en knuff.

»Se så, inga dumheter!» brummade Smouch och gav honom en tredje och hårdare.

Denna sista knuff hade den av den erfarne mr Smouch åsyftade verkan; ty medan Sam i sin iver att betala artigheten trängde denne gentlemans kropp mot portposten, smög sig principalen förbi och banade sig väg till skänkrummet, dit Sam, sedan han växlat några få mustiga ord med mr Smouch, genast följde honom.

»God morgon, min lilla vän», sade principalen i det han med Bontany Bay-ledighet och Ny Syd-Wales-artighet vände sig till den unga damen i skänkrummet; »var är mr Pickwicks rum, min sötaste?»

»Visa honom upp», sade skänkflickan till en kypare till svar på denna förfrågan, men utan att bevärdiga den fina herrn med en enda blick.

Kyparen gick nu förut uppför trappan, följd av mannen i den ludna överrocken, vilken åter följdes av Sam, som under det han gick upp för trappan roade sig med åtskilliga åtbörder, vittnande om det yttersta förakt och trots, till obeskrivlig fägnad för tjänstfolket och andra åskådare. Mr Smouch, som led av en ihålig hosta, stannade där nere och expektorerade sig i förstugan.

Mr Pickwick låg ännu i sin sötaste sömn, då hans tidige gäst, följd av Sam, trädde in i rummet; det buller, som de därvid gjorde, väckte honom.

»Rakvatten, Sam!» sade mr Pickwick innanför omhängena.

»Raka er fort, mr Pickwick», sade främlingen och drog det ena omhänget bort från huvudgärden. »Jag ska arrestera er i den Bardellska saken. Här är ordern, och här är mitt kort. Jag förmodar att ni vill följa med till mitt hus?» Och i det sheriffens ombud — ty en sådan person var han — gav mr Pickwick en vänskaplig klapp på axeln, kastade han sitt kort på täcket och tog en guldtandpetare upp ur västvickan,

»Namnet är Namby», sade sheriffens ombud, i det mr Pickwick tog sina glasögon under huvudkudden och satte dem på näsan för att läsa kortet. »Namby, Bell Alley, Coleman-Street.»

Sam, som hittills hela tiden haft sina ögon fästade på mr Nambys glänsande kastorhatt, tog i detta ögonblick till orda och sade:

»Är ni kväkare?»

»Jag ska nog låta er veta vem jag är innan jag släpper er», svarade den uppbragte herrn. »Jag ska en vacker dag lära er seder, min vackra herre!»

»Tackar så mycket», sade Sam. »Jag ska göra detsamma åt er. Av med hatten!» Och härmed slog mr Weller med mycken vighet av mr Nambys hatt, så att den flög bort till andra ändan av rummet, och det med en sådan häftighet, att dess ägare med detsamma så när hade sväljt sin guldtandpetare.

»Lägg märke till detta, mr Pickwick», sade den förbluffade rättstjänaren och drog häftigt efter andan, »Jag har under utövningen av min plikt blivit överfallen av er betjänt i ert rum. Jag svävar i kroppslig fara. Jag kallar er till vittne därpå.»

»Vittna ingenting, sir», inföll Sam. »Knip ihop edra ögon, sir; jag skulle gärna kasta ut honom genom fönstret, bara han kunde falla nog långt ned för takrännan här utanför.»

»Sam», sade mr Pickwick med vred stämma, »om du säger ett enda ord till eller på minsta sätt förnärmar denne person, avskedar jag dig på ögonblicket.»

Sam fick hämta en hyrvagn, och i denna for mr Pickwick, Sam och Smouch till Coleman-Street. Det var lyckligt att avståndet var kort; ty utom att mr Smouch icke just ägde några synnerligt intagande sällskapsgåvor, var han ett bestämt obehagligt sällskap i ett trångt rum, till följd av den kroppssvaghet, vilken på annat ställe är omnämnd.

Då vagnen hade vänt in på en mycket trång och mörk gata, stannade den utanför ett hus med järnstänger i alla fönstren, och vars portstolpar voro prydda med denna inskrift: »Namby, rättsjänare hos London-sheriffen»; och sedan den inre porten hade blivit öppnad av en gentleman, som kunde ha gått och gällt för att vara en försummad tvillingsbror åt mr Smouch och var utstyrd med en stor nyckel, blev mr Pickwick införd i »kafferummet».

Detta kafferum var ett rum åt gatan, vars huvuddrag voro ny sand och gammal tobaksrök. Då mr Pickwick ha-