de kommit dit in, bugade han sig för de tre personer, som sutto där, och sedan han skickat Sam efter Perker, drog han sig tillbaka i en mörk vrå, varifrån han med en viss uppmärksamhet betraktade sina nya kamrater.
En av dessa var en ung pojke om nitton eller tjugu år, vilken, ehuru klockan ännu icke var mer än tio, drack genever och vatten och rökte en cigarr, förströelser, åt vilka han, att döma av hans blossande ansikte, hade överlämnat sig tämligen träget under de sista par åren av sitt liv. Mitt emot honom och sysselsatt med att röra om i elden med tåspetsen av sin högra stövel, satt en rå och pöbelaktig ung man om vid pass trettio år, med gulblekt ansikte och hes röst, som tydligen ägde den världskännedom och den intagande frihet i sättet, som förvärvas i världshussalar och sämre biljarder. Den tredje gästen där i rummet var en medelålders man i en mycket gammal svart dräkt, som såg blek och avtärd ut och oupphörligt gick fram och tillbaka i rummet, men alltemellanåt stannade och kastade en orolig blick ut genom fönstret, som om han väntade någon, för att därefter återtaga sin vandring.
»Ni gjorde klokast uti att låna min rakkniv i dag, mr Ayresleigh», sade mannen som rörde om i elden, och blinkade åt sin vän, den unga pojkslyngeln.
»Jag tackar, men jag behöver den inte; jag väntar att komma ut om en timme eller så», svarade den andre i en ivrig ton. Därpå gick han åter fram till fönstret, och då han åter, gäckad i sin förhoppning, vände sig om, suckade han djupt och gick ut ur rummet, varvid de båda andra brusto i ett högljutt skratt.
Mr Price — den man, som erbjudit rakkniven — knäppte föraktfullt med fingrarna och ringde på klockan.
»Skaffa mig ett ark papper, Crookey», sade mr Price till drängen, som till dräkt och utseende liknade någonting mitt emellan en bankrutterad oxhandlare och en insolvent boskapsdrivare, »och ett glas konjak och vatten, Crooker, hör ni det? Jag ämnar skriva till far min, och jag måste ha mig en tankställare, så att jag kan peta ihop någonting riktigt mustigt åt gubbstruffeln.» Åt vilket skämtsamma tal den unga pojken, såsom det knappast torde behöva tilläggas, var nära att kikna av skratt.
Mr Pickwick, som kände en hög grad av motvilja över sällskapet, ringde och begärde att få enskilt rum.
Hans begäran uppfylldes och han infördes i ett med matta, bord, stolar, hörnskåp, soffa, spegel och gamla koparstick prytt enskilt rum. Här hade han den förmånen att höra mrs Namby öva sig på ett piano över hans huvud, medan frukosten blev tillagad, och då denna kom in, kom mr Perker även.
»Ah, min bäste sir», sade den lille mannen, »slutligen instängd i buren, vasa? Nåja, i det hela taget gör det mig inte synnerligt ont om er, då ni därav får lära er att inse dåraktigheten i ett dylikt beteende. Jag har antecknat beloppet av ersättningssumman och omkostnaderna, och vi gjorde bäst uti att genast betala dem. Jag förmodar att Namby är hemma vid det här laget. Vad säger ni, min bäste sir, ska jag skriva en anvisning, eller vill ni själv göra det?»
Med dessa ord gnuggade den lille mannen sina händer med tillgjord munterhet, men kunde likväl icke, sedan han kastat en blick på mr Pickwicks ansikte, låta bli att giva Sam Weller ett sorgset ögonkast.
»Perker», sade mr Pickwick, »låt mig slippa att höra vidare därom. Jag inser inte vad det tjänar till att jag stannar här längre, och därför vill jag bege mig i fängelset i afton.»
»Ni kan inte välja Whitecross, min bäste sir», sade Perker; »det är alldeles omöjligt. Där äro sextio bäddar i en sal, och dörrarna äro stängda sexton timmar av dygnet.»
»Jag skulle bra gärna vilja komma till något annat fängelse, om det går för sig», sade mr Pickwick; »men varom inte, så får jag finna mig däruti så gott jag kan.»
»Ni kan välja Fleet, min bäste sir, om ni nödvändigt vill till en sådant ställe», sade Perker.
»Det är bra», sade mr Pickwick. »Jag far dit så snart jag ätit frukost.»
»Vänta, vänta, min bäste sir ; ni behöver inte brådska så fasligt för att komma in i en anstalt, varifrån andra människor äro lika ivriga att slippa ut», sade den godmodige lille sakföraren. »Vi måste först ha en Habeas Corpus;[1] men ingen domare står att finna på kontoret förrän klockan fyra denna eftermiddag, och så länge måste ni vänta.»
»Nåja, det är bra», svarade mr Pickwick med orubbat
- ↑ En av rätten utfärdad order till fängelsedirektören om att mottaga en arrestant.
