Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/234

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


på listan. Varje gång denna dörr lästes upp för att släppa ut en person, tog den närmaste i ordningen ett häftigt språng för att komma in, och då det, utom de många samtal, som fördes mellan dem som väntade på att få tala med domaren, uppstod en hel hop tämligen personligt käbbel mellan större delen av dem som hade talat med honom, hördes där så mycket stoj, som väl kunde göras i ett rum av så inskränkt omfång.

Icke heller voro dessa herrars samtal det enda ljud som träffade örat. På en låda bakom ett träskrank stod en skrivare i glasögon, som tog upp edliga vittnesmål, av vilka stora högar allt emellanåt blevo av en annan skrivare burna in i det enskilda rummet för att undertecknas av domaren. En mängd advokatskrivare skulle avlägga ed, och som det var en ren omöjlighet att låta alla på en gång svära, liknande dessa herrars strid för att komma fram till skrivaren med glasögonen, striden bland en människomassa för att komma in genom dörren till parterren på en teater, då hans allernådigste majestät hedrar den med sin närvaro. En annan ämbetsman ansträngde alltemellanåt sina lungor med att upprepa namnen på dem som hade gått eden, för att återlämna dem deras edliga vittnesmål, sedan de blivit undertecknade av domaren, vilket åter framkallade några få ytterligare knuffningar, och som alla dessa saker försiggingo samtidigt, åstadkommo de så mycket larm, som den livligaste och häftigaste människa gärna kunde önska sig. Vidare fanns där ännu en klass av personer, nämligen de som väntade på att få höra de stämningar upprepas, som motpartens sakförare kunde svara på eller icke, alltefter som de själva ville och vilkas bestyr det var att uppropa motpartens namn för att förvissa sig om att han icke dem ovetande var tillstädes.

Som de vanliga formaliteterna hade blivit iakttagna, överlämnades Samuel Pickwicks kropp kort därefter åt rättstjänarens vård för att av denne föras till uppsyningsmannen över Fleet-fängelset och där förvaras till dess beloppet av skadståndet och omkostnaderna i målet Bardell mot Pickwick blivit till fullo erlagt och betalt.

»Men detta kommer att dröja länge», sade mr Pickwick leende. »Sam, gå efter en annan vagn. Perker, min bäste vän, farväl!»

»Jag följer med för att se att ni kommer lyckligt och väl fram», sade Perker.

»Uppriktigt talat», svarade mr Pickwick, »skulle jag helst vilja bege mig dit utan något annat följe än Sam. Så snart jag kommit i ordning, ska jag skriva och låta er veta det, och då väntar jag att ni kommer dit utan något dröjsmål. Till dess farväl!»

Med dessa ord satte sig mr Pickwick tillika med rättstjänaren in i vagnen, som under tiden hade anlänt, och sedan Sam hade tagit plats på kuskbocken, rullade den bort.

Hyrvagnen skvaltade framåt gatan såsom sådana vanligen göra. Hästarna »gingo bättre», sade kusken, då de hade någonting framför sig, och därför höll vagnen bakefter en arbetsvagn; då denna stannade, stannade även hyrvagnen, och då denna åter for framåt, gjorde hyrvagnen detsamma. Mr Pickwick satt mitt emot rättsjänaren, och denne satt med hatten mellan sina knän, medan han visslade en melodi och tittade ut genom vagnsfönstret.

Tiden gör underverk, och med denne kraftige, gamle herres tillhjälp kan även en hyrvagn tillryggalägga en fjärdedels mil. Omsider stannade den, och mr Pickwick steg ur vid porten till Fleet.

Sedan rättstjänaren kastat en blick tillbaka över sin axel för att se efter om den i hans vård anförtrodde personen följde honom, gick han före mr Pickwick in i fängelset, där de, sedan de hade kommit in, togo av åt vänster och kommo genom en öppen dörr in i en försal, varifrån en tung port, mitt emot den genom vilken de hade kommit in, och som bevakades av en grov vaktknekt med nyckeln i handen, förde rakt in i det inre av fängelset.

De gingo igenom den inre porten och utför en kort trappa; nyckeln vreds om efter dem, och mr Pickwick befann sig för första gången i sitt liv inom ett bysättningshäktes murar.



FYRTIOFÖRSTA KAPITLET

VAD SOM HÄNDE MR PICKWICK, DÅ HAN HADE KOMMIT IN I FLEET, VILKA BYSATTA FÅNGAR HAN SÅG DÄR OCH HURU HAN TILLBRAGTE NATTEN


Mr Tom Roker, den gentleman, som hade ledsagat mr Pickwick in i fängelset, vände tvärt av till höger, då han hade kommit ned för den lilla trappan, och gick förut genom en järnport, som stod öppen, och upp för en annan