Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/295

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Vad är det jag ska låta bli, min söta vän?» sade Sam.

»Jo, det där», svarade den vackra huspigan. »Se så, gå er väg nu!»

Med denna förmaning knuffade den vackra huspigan leende Sam emot väggen och förklarade, att han hade skrynklat ned hennes mössa och tufsat till hennes hår.

»Ni har dessutom hindrat mig att säga vad jag har att säga er», tillade Mary. »Det har legat ett brev till er här i fyra dagar; ni hade inte varit borta en timme, då det kom, och så till på köpet står det 'angeläget' på omslaget.»

»Var är det, min ängel?» frågade Sam.

»Jag gömde det åt er, annars hade det bestämt kommit bort för länge sedan», svarade Mary. »Se här är det; det är mer än ni förtjänar.»

Sam förfriskade sig med en kyss och läste som följer:

Markis Gran
By Dorkin.
Onsdag.

Min tjära Samull, Jag e så faslit lissen att ha de nöje att kåma me dålia nyheter din svärmor förtjylde sej för hon va oförsiktig att sitta för länge i våta grese i rägne och höra på en härde som inte kunne hålla tätt förrn på kvälln för han hadde släpt på så mycke kånjack och vatten att han inte kunne stanna förrn han blev lite nycktrare å som drog mycke länge åm dåktern säjer att om hon hadde drucki varm tåtti etteråt i ställe för förut så hadde det kanske inte varit så falit julena blev strax smorda på hänne å allt blev jort för att sätta hänne i gång såm kunne hittas på din far hadde håpatts hon skulle krya åpp sej såm vanlitt män just såm hon kåm åm hörne min gåsse kåm hon in på gali veg å rulla ner för backen me en fart såm du allri sitt maken te å fast dåktern satt hämskon på jälpte de inte för hon betalte sina bompängar i går affse då hon felte tjuge minuter i säx sänn han jort resan långt unner den vanlia tiden såm kanskje kåm åv att han hadde så lite packning me din far säjer att åm du vill kåma å hälsa på mej samull så kan du jöra hånåm ett stort nöje för jag e så ensam Samiäll N. B. han vill ha de stavatt så som jag säjer inte e rätt å såm de e så många saker å ställa te rätta så tror han att husbon din inte säjer näj det gör han naturlitvis inte Samull för jag tjänner hånåm bättre än såm så å därme schickar han sin hälsning å jag me å förblir Samiäll i bleka döden din tjära far

Tony Veller

»Ett tocke obegripligt brev!» sade Sam. »Det kan inte tusan bli klok på hans han-ar och jag-ar. Det här är inte far mins stil, annat än underskriften med präntade bokstäver — det är hans.»

»Kanske att han fått någon annan att skriva under åt sig och själv skrivit under det efteråt», sade den vackra huspigan.

»Stopp ett ögonblick!» svarade Sam och ögnade ännu en gång igenom brevet, i det han då och då stannade för att tänka efter. Ja, så är det. Den person, som skrivit det, skulle ha berättat hela olyckan riktigt som den var; men se'n så kom far min och trasslade till alltsammans genom att sticka sin näsa uti det. Det är just så likt honom. Ni har alldeles rätt, söta Mary.»

Då Sam hade kommit till visshet i denna punkt, läste han ännu en gång igenom brevet, och då han nu tyckte sig ha fått ett tydligt begrepp om dess innehåll, vek han åter ihop det och yttrade tankfullt:

»Så att den stackarn är död! Det var ändå synd om henne. Hon var i det hela taget inte så elak, om bara de där herdarne hade lämnat henne i fred. Det var ändå allt bra synd om henne.»

Mary skakade på huvudet och suckade med.

»Jag måste nu be husbond' om lov att fara dit», sade Sam.

Mary suckade åter; — brevet var så rörande.

»Farväl!» sade Sam.

»Farväl!» sade den vackra huspigan och vände bort huvudet.

»Nå, vill ni inte räcka mig handen?» sade Sam.

Den vackra huspigan räckte fram en hand, som, ehuru den tillhörde en huspiga, var mycket liten, och reste sig upp för att gå.

»Jag blir inte länge borta», sade Sam.

»Ni är alltid borta», sade Mary och gjorde den minsta