Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/297

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


högre grad än jag; men jag hoppas, Weller, att när jag är död och borta, ska du tänka på mig sådan jag var innan jag lärde känna de där människorna och sådan jag verkligen var av naturen.” — “Susan”, sa' jag — jag blev så underlig till mods därvid, Sam, det vill jag inte neka — “Susan”, sa' jag, “du har alltid varit en mycket god hustru emot mig; tala därför inte så där, utan var vid friskt mod, min vän, och du ska leva för att se mig ge den där Stiggins på skalln.” Det log hon åt, Samiel», sade den gamle gentlemannen och kvävde en suck medelst sin pipa; »men hon dog ändå i alla fall.»

En särdeles trind och fyllig, svartklädd kokerska, som hittills hade haft någonting att sköta i källarsalen, kom nu in och ställde sig med många igenkänningsleenden åt Sam, tyst bakom hans fars stol och anmälde sin närvaro medelst en lätt hosta, vilken, då den icke uppmärksammades, efterföljdes av en mera högljudd.

»Holla!» sade den äldre mr Weller, i det han såg sig om och hastigt drog undan sin stol. »Vad är det nu fråga om?»

»Drick en kopp te, så är ni snäll», sade den fylliga kvinnspersonen i inställsam ton.

»Jag vill inte», svarade mr Weller i en något högljudd ton. »Dra ni —» Mr Weller hejdade sig hastigt och tillade i en lägre ton — »så långt vägen räcker!»

»Ack, Herre Gud, vad olyckan kan förändra en människa!» sade damen och såg uppåt taket.

»Det är också det enda, utom doktorn, som kan förändra mitt tillstånd», mumlade Weller.

»Jag har då väl aldrig sett en så tvär människa», sade den fylliga kvinnspersonen.

»Det är detsamma — det är alltsammans till mitt eget bästa, alldeles som skolpojken sa' för att trösta sig, när han fick stryk», svarade den gamle gentlemannen.

Den fylliga kvinnspersonen skakade på huvudet med en medlidsam och deltagande min och vädjade till Sam, i det hon frågade, om hans far icke borde söka att hålla humöret uppe och inte så där ge vika för sin sorg.

»Ser ni, mr Samuel», sade det fylliga kvinnfolket, »det är som jag sa' honom i går: han måste känna sig ensam; han kan inte vänta annat, sir; men han bör vara vid gott mod, ty, Herre Gud, vi beklaga ju alla hans förlust och vilja göra vad som helst för honom; och det finns icke någon ställning i livet så svår, mr Samuel, att den inte kan bli bättre, som en mycket hedervärd person sa' till mig, när min man dog.»

Här satte hon handen för munnen och började åter att hosta, i det hon kastade en kärvänlig blick på den äldre mr Weller och därefter försvann ur rummet.

»Sammy, ifall jag stannade allena här en vecka — bara en enda vecka, min gosse — skulle den där kvinnovarelsen gifta sig med mig med våld innan den vore förbi.»

»Huru! är hon då så kär i er?» frågade Sam.

»Kär!» svarade hans far. »Jag kan inte hålla henne ifrån mig. Om jag också vore instängd i ett eldfast kassaskåp med ett patenterat säkerhetslås för, skulle hon ändå hitta på utväg att komma in till mig, Sammy.»

»Ja, så är det att vara eftersökt!» anmärkte Sam leende.

»Jag är alls inte stolt över det, Sammy», svarade mr Weller och rörde häftigt om i elden; »det är en förskräcklig ställning, och jag blir rent av driven från hus och hem därav. Din salig styvmor hade knappast givit upp andan förrn en gammal käring skickar mig en burk med sylt och en annan en burk med gelé, och en tredje lagar till en välsignat stor kanna full med kamomillte, som hon kommer och bjuder mig med sin egen hand.» — Mr Weller tystnade med ett uttryck av innerlig avsky och tillade därpå viskande, i det han såg sig om: »De voro allesammans änkor, Sam, allesammans, undantagandes hon med kamomillteet, för hon var en ungmö på sina tre och femti.»

Sam svarade med ett komiskt ögonkast, och sedan den gamle gentlemannen hade knackat sönder ett envist kolstycke, med en min, som uttryckte lika mycket allvar och förtrytelse, som om kolstycket hade varit en av de omnämnda änkornas huvud, sade han:

»Kort sagt, Sammy, jag märker, att jag inte är i säkerhet någonstädes, undantagandes på kuskbocken.»

»Varför är ni då mera i säkerhet där än på något annat ställe?» frågade Sam.

»Därför att en kusk är en privilgerad person», svarade mr Weller och såg skarpt på sin son. »Därför att en kusk kan, utan att väcka misstanke, göra vad andra karlar inte kunna; därför att en kusk kan stå på den vänskapligaste fot med kvinnfolk på sina femti mils omkrets, utan att någon människa därför tror att han tänker gifta sig med någon av dem. Vilken annan karl kan väl göra detsamma, Sammy?»