Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/301

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Åh, den där vännen eller tjänarn, eller vad han är för slag, ni vet — Trotter.»

»Så-å», sade mr Pickwick med ett leende. »Jag har annars alltid trott honom vara motsatsen.»

»Ja, så gjorde jag med, av det lilla jag såg av honom», svarade Lowten; »men det visar bara, hur man kan ta miste. Kan ni väl tro, att han också vill till Demerary?»

»Huru! — och avstå ifrån vad som blivit honom erbjudet här?» utbrast mr Pickwick.

»Han behandlade Perkers anbud om aderton shillings i veckan samt löfte om påökning, ifall han uppförde sig väl, som om det hade varit bara skräp», svarade Lowten. »Han sa, att han måste följa med den andra, och så fick han Perker att skriva en gång till, och han har nu skaffat honom en plats på samma plantage; men han får det inte på långt när så bra där, säger Perker, som en deporterad förbrytare får det i Syd-Wales, om han kommer inför domstoln i nya kläder.»

»Enfaldiga människa!» sade mr Pickwick med fuktiga ögon. »Enfaldiga människa!»

»Åh, det är värre än enfaldigt; det är riktigt ömkligt», svarade Lowten, i det han med en föraktfull min spetsade pennan. »Han säger, att han är den enda vän han någonsin haft, och att han håller mycket av honom och allt det där. Vänskap kan visst vara mycket bra på sitt sätt; vi äro t. ex, mycket vänskapliga mot varandra borta i 'Skatan' vid vår grogg, där var och en betalar för sig; men det ska tusan sätta sig i klister för en annan, förstår ni! Ingen borde bry sig om mer än två saker; den ena är en själv, som är nummer ett, och den andra är damerna; det är min tanke om saken, ha, ha, ha!»

Mr Lowten slöt med ett högljutt skratt, halft muntert, halft gäckande, som emellertid avbröts i förtid av ljudet av Perkers steg ute i förstugan, vid vilkas allra första närmande han med en anmärkningsvärd vighet svängde sig om på stolen och började skriva med mycken iver.

Hälsningen mellan mr Pickwick och hans juridiska biträde var varm och hjärtlig; men knappast hade klienten tagit plats i sakförarens länstol, förr än en knackning hördes på dörren och en röst fråga, om Perker vore inne.

»Se så», sade mr Perker, »här ha vi en av våra landsstrykare — Jingle själv, min bäste sir. Vill ni se honom?»

»Vad tycker ni?» frågade mr Pickwick tveksamt.

»Jag tycker, att ni borde göra det. Hör nu, sir, vad ni heter, stig in!»

Efterkommande denna allt annat än ceremoniösa inbjudning trädde Jingle och Job in, men stannade plötsligt med en viss förvirring, då de fingo se mr Pickwick.

»Nå», sade Perker, »är inte den här herrn bekant?»

»Goda skäl till att känna honom», svarade Jingle och trädde fram. »Mr Pickwick — stor tacksamhetsskuld — mitt livs räddare — gjort en människa av mig — ni ska aldrig ångra det, sir.»

»Det gläder mig höra er tala så», sade mr Pickwick. »Ni ser nu mycket friskare ut.»

»Tack vare er, sir — stor förändring — Hans Majestäts Fleet — osunt ställe — mycket!» sade Jingle och skakade på huvudet.

Han var anständigt och snyggt klädd, och så var även Job, som stod bakom honom stel och rak som en käpp och stirrade på mr Pickwick med ett anlete av järn.

»När resa de till Liverpool?» frågade mr Pickwick Perker helt avsides.

»I afton, sir, klockan sju», sade Job och trädde ett steg fram, »med den tunga diligensen från City, sir.»

»Äro edra platser tingade?»

»Ja, sir», svarade Job.

»Och ni har fast beslutit att följa med?»

»Ja, det har jag, sir», svarade Job.

»Vad angår den utrustning, som Jingle nödvändigt behövde, så har jag», sade Perker högt till mr Pickwick, »tillåtit mig att arrangera så, att för varje kvartal innehålles en liten summa av hans lön; om detta sker ordentligt, så kan den utgiften betäckas på ett år. Jag ogillar bestämt, att ni gör något för honom, min bästa sir, som inte är beroende av hans egna strävanden och goda uppförande.»

»Ja visst», inföll Jingle med mycken bestämdhet. »Klart huvud — världsman — fullkomligt riktigt — alldeles!»

»Genom ackordet med hans fordringsägare, inlösandet av hans kläder hos pantlånaren, understödet i fängelset och betalningen av resekostnaden», fortfor Perker utan att fästa sig vid Jingles anmärkning, »har ni redan förlorat omkring femtio pund.»

»Inte förlorat», sade Jingle hastigt. »Betalar alltsammans — sköter min syssla — lägger ihop — varenda