Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/314

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


vacker kvinna, mr Weller», sade Pell i en deltagande ton.

»Ja, sir, det var hon», svarade den äldre mr Weller, som icke kände sig särdeles uppbyggd av detta ämne, men likväl trodde, att lagkarlen, på grund av sin långa bekantskap med den avlidne lordkansleren, bäst måste förstå sig på vad som hörde till en städad konversation. »Hon var en mycket vacker kvinna, då jag lärde känna henne. Hon var änka, sir, den gången.»

»Nej, det var då märkvärdigt», sade Pell och såg sig om med ett melankoliskt leende; »mrs Pell var också änka.»

»Högst märkvärdigt!» sade mannen med det spräckliga ansiktet.

»Nej, alldeles inte», anmärkte den äldre mr Weller i butter ton. »Änkor gifta sig oftare än ogifta kvinnfolk.»

»Mycket sant, mycket sant!» sade Pell. »Ni har fullkomligt rätt i den saken, mr Weller. Mrs Pell var en mycket elegant och talangfull dam; hennes sätt var föremål för allmän beundran i vårt grannskap. Jag var stolt över att se den kvinnan dansa; det var någonting så bestämt och värdigt, och likväl så naturligt i hennes rörelser. Hennes steg voro själva enkelheten — ack ja, ack ja! Ursäkta, min fråga, mr Samuel», fortfor lagkarlen med dämpad röst, »var er styvmor lång till växten?»

»Inte mycket», svarade Sam.

»Mrs Pell var en högväxt gestalt», sade Pell, »en ståtlig figur med en nobel växt och en näsa, mina herrar, som var skapad att befalla och vara majestätisk. Hon var mig mycket tillgiven — mycket tillgiven — och därjämte av god familj; hennes morbror gjorde session på åtta hundra pund som pappershandlare, mina herrar.»

»Nå», sade mr Weller, som hade blivit något orolig under denna diskussion, »nu torde vi kanske skrida till affärer.»

Dessa ord var musik i Pells öron. Han hade svävat i ovisshet om det var någon affär för honom att göra, eller om han bara hade blivit bjuden att deltaga i en grogg, en bål punsch eller annan yrkesmässig artighet, och nu var tvivlet hävt, utan att han på minsta sätt hade visat sig ivrig att få det löst. Hans ögon tindrade, då han lade sin hatt på bordet och sade:

»Vad är det för en affär, som — hm! Är det någon av de härvarande herrarna som önskar att bli hjälpt genom bankrutträtten? Vi behöva en arrest, en vänskaplig arrest. naturligtvis; vi äro allesammans vänner här, förmodar jag?»

»Ge mig dokumentet, Sammy», sade mr Weller och tog testamentet från sin son, som tycktes ha särdeles roligt av samtalet. »Vad vi behöva, sir, är att få det här lagsökt.»

»Lagfaret, min bäste sir, lagfaret !» sade Pell.

»Åh, sir», svarade mr Weller med en viss skärpa, »lagsöka och lagfara kunna just komma på ett ut, och om ni inte begriper vad jag menar, så ska jag nog finna den som kan det, sir.»

»Jag hoppas, att ni inte tar illa upp det, mr Weller», sade Pell ödmjukt. »Ni är exekutor, ser jag, tillade han, i det han ögnade igenom dokumentet.

»Ja, det är jag, sir», svarade mr Weller.

»De andra herrarna äro förmodligen legatarier?» frågade Pell med ett lyckönskande leende.

»Sam är en legat-hare», svarade mr Weller; »de andra herrarna äro några goda vänner till mig, som följt med för att se att allt går riktigt till — ett slags skiljedomare.»

»Åh, det är bra», sade Pell. »Det har jag sannerligen ingenting emot. Men innan jag börjar, måste jag utbedja mig en liten småsak av fem pund, ha, ha, ha!»

Då kommittén förklarade, att de fem punden kunde förskjutas, utbetalte mr Weller denna summa, varefter en lång rådplägning om just ingenting särskilt följde, varunder mr Pell, till fullständig belåtenhet för alla de herrar, som skulle se att allt ginge rätt till, utvecklade, att om icke sakens ledning hade blivit anförtrodd åt honom, skulle alltsammans gått på tok, av skäl som väl icke blevo klart och tydligt ådagalagda, men som dock otvivelaktigt voro tillräckliga. Sedan denna viktiga punkt hade blivit avgjord, förfriskade sig mr Pell, naturligtvis på boets bekostnad, med tre kotletter och dithörande sprit- och maltdrycker, varefter allesammans begåvo sig till Doctors' Commons.

Den följande dagen avlades åter ett besök i Doctors' Commons, där en stalldräng, som hade undertecknat testamentet som vittne och nu, då han hade fått sig en försvarlig florshuva, icke ville svära annat än profana eder, vållade en proctor och hans biträde stor förtret. Veckan därpå avlades ännu flera besök i Doctors' Commons samt dessutom i kontoret för testamentsavgifter, likasom där även uppgjordes och undertecknades kontrakt om överlåtandet av värdskapet, upprättades inventarielistor, intogos frukostar och middagar och företogos så många fördelaktiga