er kärlek på en man, som inte förstår att uppskatta denna himmelska gåva — som ännu i detta ögonblick söker tillnästla sig ömhet av systerdottern till en person, som — men nej! Han är min vän, och jag vill inte avslöja hans fel och svagheter. — Miss Wardle! — farväl!»
»Håll! — vänta, mr Jingle!» sade tanten med starkt eftertryck. »Ni har anspelat på mr Tupman — förklara er.»
»Aldrig!» utropade mr Jingle med teatralisk ton och åtbörd. »Aldrig!» och för att visa, att han alldeles icke längre ville låta fråga sig, drog han en stol intill tantens och satte sig ned.
»Mr Jingle», sade tanten, »jag bönfaller — jag besvär er, att om det är någon förfärlig hemlighet, som står i samband med mr Tupman, ni yppar den för mig!»
Han tycktes ett ögonblick kämpa med åtskilliga stridiga rörelser, och därpå sade han med låg, djup stämma:
»Tupman vill bara åt edra penningar.»
»Det missfostret!» utbrast tanten med kraftig förtrytelse.
Mr Jingles tvivelsmål voro nu skingrade. Hon hade otvivelaktigt penningar.
»Ännu mer än det», sade Jingle, »älskar en annan.»
»En annan!» ropade tanten. »Vem?»
»Kortväxt flicka — svarta ögon — systerdottern Emilie.»
Ett ögonblicks tystnad följde.
Om det fanns en person i hela vida världen, mot vilken tanten hyste en dödlig och i hjärtats innersta rotad avund och svartsjuka, så var det just denna samma systerdotter. Blodet purprade ögonblicken hennes ansikte och hals, och utan att säga ett ord gjorde hon några häftiga knyckar på huvudet med en min av outsägligt förakt. Slutligen kryade hon dock upp sig, bet sig i de tunna läpparna och sade:
»Det är omöjligt. Jag kan icke tro det.»
»Ge akt på dem», sade Jingle.
»Jag ska så göra.»
»Observera hans blickar.»
»Ja, det ska jag.»
»Han kommer att sitta bredvid henne vid bordet.»
»Må han göra det.»
»Han kommer att smickra henne.»
»Det må han göra.»
»Han kommer att visa henne all möjlig uppmärksamhet.»
»Det må han göra.»
»Och han kommer att låtsa som han inte såge er.»
»Han!» ropade tanten med gäll stämma. »Han inte låtsa se mig!» och hon skälvde av raseri och sårad fåfänga.
»Nåja, ni ska själv få övertyga er därom.»
»Det ska jag också göra.»
»Ni visar väl honom ert förakt?»
»Ja visst.»
»Och ni tar honom inte sedan?»
»Aldrig!»
»Och ni tar någon annan?»
»Ja.»
»Ni måste det.»
Med dessa ord föll mr ]ingle på sina knän, kvarblev i denna ställning i goda fem minuter och steg sedan upp som den sköna tantens utkorade tillbedjare — med villkor, att mr Tupmans förräderi bleve klart och tydligt avslöjat.
Det tillkom nu mr Alfred Jingle att framlägga bevis på vad han hade sagt, och han gjorde det även samma dag vid middagen. Tanten kunde knappast tro sina ögon. Mr Tracy Tupman hade slagit sig ned bredvid Emilie, vilken han allt emellanåt gav smäktande ögonkast, medan han till mr Snodgrass' stora förtret oupphörligt log och tillviskade henne artigheter. Icke ett ord, icke en blick, icke ett enda ögonkast ägnade han henne, som den föregående aftonen hade utgjort hans hjärtas stolthet.
»Fördöme den pojken!» tänkte mr Wardle för sig själv. (Han hade från sin mors läppar hört hans berättelse.) »Fördöme den pojken! Han måste bestämt ha sovit. Det är alltsamans bara inbillning.»
»Förrädare!» tänkte tanten för sig själv. »Den snälla mr Jingle bedrog mig inte. Usch, vad jag hatar det odjuret!»
Följande samtal torde möjligen för våra läsare förklara denna till utseendet obegripliga förändring å mr Tupmans sida.
Det var på aftonen samma dag, och scenen var trädgården. Tvenne gestalter syntes vandra utåt en sidogång; den ena var kort och tjock; den andra lång och smal. Det var mr Tupman och mr Jingle. Den tjocka gestalten började samtalet.
»Nå, hur bar jag mig åt?» frågade han.
»Utmärkt — förträffligt — kunde inte ha gjort det bättre själv — måste upprepa rollen i morgon — varje afton tills vidare underrättelser.»
»Önskar Rachel det fortfarande?»
»Naturligtvis — tycker inte om — måste ske — und-
