Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


då han övervägde obehagen och farorna under den färd, i vilken han så obetänksamt hade inlåtit sig.

Emellertid närmade sig schäsen med oförminskad fart hållets slut. Månen var nära att gå ned; breda bälten av mörka, tunga moln, som under den sista tiden så småningom hade utbrett sig över himmelen, bildade nu en enda svart massa, och stora regndroppar, som allt emellanåt slogo mot rutorna i postvagnen, bebådade de resande, att det snart skulle bli en ruskig natt. Även blåsten, som de hade rakt emot sig piskade i våldsamma stötar nedåt den smala vägen och tjöt sorgligt mellan träden som kantade vägen. Mr Pickwick svepte sin överrock tätare omkring sig, tryckte sig fastare in i det ena hörnet av vagnen och föll i sömn, varur han först väcktes vid vagnens stannande, ringande av stalldrängens klocka och det ljudliga ropet: »Hästar på ögonblicket!»

Men här blev det åter ett dröjsmål. Postiljonerna sovo så märkvärdigt gott, att det tog fem minuters tid för vardera att väcka dem. Stalldrängen hade, Gud vet huru, förlagt nyckeln till stallet, och även sedan denna var funnen, lade de sömniga medhjälparna orätta seldon på orätta hästar, varför hela förspännigsprocessen måste börjas om igen.

Slutligen kunde de fortsätta resan, men de utsikter, de hade för sig, voro för ingen del uppmuntrande. Hållet var femton mil långt, natten mörk, blåsten häftig, och regnet nedföll i strömmar. Det var omöjligt att skjuta någon starkare fart mot så många förenade hinder; klockan var nära ett, och det dröjde nära två timmar innan de kommo till hållets slut. Men här visade sig ett föremål, som åter väckte deras hopp och livade deras sjunkna mod.

»När kom den här schäsen?» ropade gamle Wardle, i det han hoppade ur sitt åkdon och pekade på ett annat, som stod på gården, fullstänkt av våt smuts.

»För ungefär en kvarts timme sedan, sir», svarade drängen.

»Ett fruntimmer och en herre?» frågade Wardle, nästan andlös av otålighet.

»Ja, herre.»

»Lång herre — klädd i frack — långbent — mager?»

»Ja, herre.»

»Äldre fruntimmer — magert ansikte — skinn och ben — vasa?»

»Ja, herre.»

»Vid Gud, det är de rätta, Pickwick!» utbrast den gamle herrn.

»De skulle ha varit här förr om inte en av linorna hade sprungit.»

»Det är de rätta!» sade Wardle. »En postschäs med fyra hästar, och det på ögonblicket! Vi kunna ännu hinna upp dem innan de komma fram till nästa håll. En guiné åt vardera av er gossar; skynda på; rappa er; så där ja!»

Och under dylika uppmaningar sprang den gamle herrn ivrigt fram och tillbaka på gården i en spänning, som även grep mr Pickwick och under vars medverkan denne gentleman på det mest förvånande sätt trasslade in sig mellan seldonen, hästar och vagnshjul, i den fasta tron att han därigenom i hög grad påskyndade förberedelserna till fortsättandet av deras resa.

»Hoppa in — hoppa in!» ropade gamle Wardle, i det han klättrade upp i vagnen, fällde upp steget och slog igen dörren efter sig. »Kom, skynda er!»

Och innan mr Pickwick rätt visste var han var hemma, kände han sig trängd in genom den andra dörren medelst ett ryck av den gamle herrn och en knuff av stalldrängen, och så bar det av igen.

»Ah, nu går det framåt igen!» sade den gamle herrn helt glad.

Det gjorde det även verkligen, såsom mr Pickwick mycket tydligt märkte av de ständiga stötarna mot det hårda träverket i vagnen eller mot hans reskamrats kropp.

»Håll er rak!» sade den raske, gamle mr Wardle i det mr Pickwick dök med huvudet i hans rymliga väst.

»Så här har jag då aldrig blivit skakad förr!» sade mr Pickwick.

»Bry er inte om det», svarade hans reskamrat. »Det är snart överståndet. Håll er bara styv och rak.»

Mr Pickwick satte sig så fast han kunde in i sitt hörn, och vagnen rullade hastigare framåt än någonsin.

Då de hade farit vid pass tre mil på detta sätt, drog mr Wardle, som under de sista två, tre minuterna hade tittat genom fönstret, plötsligt in sitt med gyttja överstänkta ansikte och utbrast med andlös iver:

»Där äro de!»

Mr Pickwick stack huvudet ut genom fönstret. Ja, ett kort stycke före dem for en vagn med fyra hästar framåt i fullt galopp.

»Kör på! Kör på!» skrek den gamle herrn. »Två