»Min äldsta bror led av den åkomman», sade Sam; »den är kanske smittsam — jag brukade sova i samma säng som han.»
»Ni har här ett bra underligt gammalt hus», svarade den lille mannen och såg sig omkring.
»Om ni hade låtit oss veta, att ni skulle komma, skulle vi ha låtit reparera det», svarade den orubblige Sam.
Den lille mannen tycktes bliva något förlägen av dessa olika avspisningar, och en kort rådplägning hölls mellan honom och de båda tjocka herrarne. Då denna var förbi, tog sig den lille mannen en pris snus ur en avlång silverdosa och stod tydligen i begrepp att fortsätta samtalet, då en av de tjocka herrarne, vilken utom ett välvilligt ansikte hade ett par glasögon och ett par svarta damasker, tog till orda:
»Saken är den», sade den välvillige herrn, »att min vän här (pekande på den andra tjocka herrn) vill ge er en halv guiné, i fall ni vill besvara en eller två —»
»Min bäste sir, min bäste sir», sade den lille mannen, ursäkta, min bäste sir, men i sådana fall som detta är den allra första regeln att man överlämnar saken åt en man av facket, att man inte får ingripa i affärens gång, utan ha oinskränkt förtroende till honom. Sannerligen mr — (här vände han sig till den andra tjocka herrn och sade) — jag har glömt er väns namn.»
»Pickwick», sade mr Wardle; ty det var ingen annan än denna trevliga personlighet.
»Ah, Pickwick, mycket rätt! — ursäkta, min bäste sir — det skall vara mig särdeles angenämt att mottaga varje enskilt råd av er, såsom amicus curiæ, men ni torde själv inse det oriktiga uti att ni blandar er uti mitt handlingssätt i detta fall medelst ett sådant där argument ad captandum som anbudet av en halv guiné. Det går inte an, bäste sir, det går verkligen inte an!» och därmed tog sig den lille mannen en pris och såg mycket djupsinnig ut.
»Jag önskade endast», sade mr Pickwick, »att så fort som möjligt få ett slut på denna obehagliga sak.»
»Mycket rätt, mycket rätt», sade den lille mannen.
»Till vilket ändamål», fortfor mr Pickwick, »jag begagnade mig av det argument, som min människokännedom lärt mig att anse såsom det mest oemotståndliga.»
»Ja, ja», sade den lille mannen, »mycket bra, sannerligen mycket bra», men ni borde ha föreslagit mig det. Jag är övertygad, bäste sir, att ni inte kan vara okunnig om omfånget av den tillit, som måste sättas till män av facket. I fall det kunde behövas något bevis bevis för den saken, bäste sir, så kunde jag hänvisa er till saken Barnwell mot —»
»Åt fanders med Georg Barnwell!» utbrast Sam, som hade stått och hört på detta samtal. »Envar känner till hur hans sak var, och jag för min del har nu alltid tänkt som så, att det där unga kvinnfolket mycket mera förtjänte att komma i galgen än han. Men det kan nu då göra detsamma. Ni vill ha mig att ta emot en halv guiné. Nåja, det är jag villig till, och bättre svar kan jag inte ge, inte sant, sir? (Mr Pickwick log.) Den nästa frågan är nu, vad fan vill ni mig, som karn sa', när han fick se spöket?»
»Vi skulle gärna vilja veta —», sade mr Wardle.
»Min bäste sir, min bäste sir», avbröt honom den ivrige lille mannen.
Mr Wardle ryckte på axlarna och teg.
»Vi skulle gärna vilja veta», sade den lille mannen högtidligt, »och vi ställa denna fråga till er för att icke väcka misstanke inne i huset — vi skulle gärna vilja veta, vilka för närvarande uppehålla sig här i huset.»
»Vilka som uppehålla sig här i huset?» sade Sam, i vars tankar gästerna ständigt representerades av den särskilda del av deras klädsel, som hörde under hans omedelbara tillsyn. »Det är ett träben i nr 6, ett par hessare i nr 13, två par halvstövlar i gästrummet, de här gulkragarna i kammarn innan för skänkrummet, och fem andra par kragstövlar i kafferummet.»
»Inte flera?» frågade den lille mannen.
»Vänta litet», svarade Sam, i det han plötsligt besinnade sig. »Jo, det är ett par tämligen slitna Wellingtonare och ett par fruntimmersskor i nr 5.»
»Vad för slags skor?» frågade hastigt Wardle, som tillika med Pickwick hade stått helt förvånade över denna sällsamma katalog över de resande.
»Småstadsarbete», svarade Sam.
»Står det någon mästares namn på dem?»
»Brown.»
»Varifrån?»
»Muggleton.»
»Det är de!» utbrast Wardle. »Vid himlen, vi ha funnit dem!»
»Vänta», sade Sam; »Wellingtonerna ha gått till Doctors Commons.»
