»Jag vill inte betänka någonting», svarade Jingle; »hon rår sig själv — vill just se vem som vågar att föra bort henne — mot hennes vilja.»
»Jag vill inte föras bort», mumlade tanten; »jag vill det inte», och därmed fick hon ett nytt förfärligt anfall.
»Min bäste sir», sade den lille mannen med dämpad röst, i det han drog mr Wardle och mr Pickwick åt sidan; »min bäste sir, vi befinna oss i en mycket kinkig ställning. Det är en mycket ledsam sak, i högsta grad ledsam; men vi ha verkligen ingen rättighet att bestämma över det här fruntimrets handlingar. Jag sade er på förhand, innan vi gingo hit, min bäste sir, att det fanns ingenting annat att göra än att söka en förlikning.»
Ett ögonblicks tystnad uppstod.
»Vad slags förlikning skulle ni råda till?» frågade mr Pickwick.
»Jo, ser ni, min bäste sir, er vän befinner sig i en obehaglig ställning, en mycket obehaglig ställning; vi måste finna oss uti en liten penninguppoffring.»
»Jag vill underkasta mig vad som helst, hellre än att finna mig i denna skam och låta henne, huru stor toka hon också är, bli olycklig för hela sin livstid», sade mr Wardle.
»Jag tror nog att det ska gå för sig», sade den ivrige lille mannen. »Mr Jingle, vill ni ett ögonblick gå in med oss i rummet här bredvid?»
Mr Jingle samtyckte, och kvartetten begav sig nu in i ett oupptaget rum.
»Hör nu, sir», sade den lille mannen, sedan han omsorgsfullt stängt dörren, »månne det inte finns något sätt att göra upp den här saken? Var god och kom hit på ett ögonblick —— hit till fönstret, sir, där vi kunna vara allena — så där ja, sir; var god och sitt, sir. Hör nu, min bäste sir, oss emellan sagt, så veta vi mycket väl, min bäste sir, att ni rymt bort med det här fruntimret för hennes penningars skull. Rynka inte pannan, sir; jag säger det bara oss båda emellan; vi veta det; vi äro båda män av värld, och vi veta mycket väl, att våra vänner här inte äro det — inte sant?»
Mr Jingles ansiktsmuskler miste så småningom sin spänning, och något som hade en avlägsen likhet med en blinkning, skälvde i hans vänstra öga.
»Bra, mycket bra», sade den lille mannen, som märkte det intryck han gjort. »Saken är den, att med undantag av några hundra pund har fruntimret litet eller intet före moderns död — en rask gumma, min bäste sir.»
»Gammal!» sade mr Jingle kort, men uttrycksfullt.
»Hm, ja, visserligen», sade advokaten med en lätt hosta. »Ni har rätt, bäste sir, hon är tämligen gammal; men hon hör till en gammal familj, gammal i ordets dubbla betydelse. Stamfadern för denna familj kom till Kent då Julius Cesar trängde in i Brittannien — och sedan dess har blott en enda av dess medlemmar inte uppnått åttiotalet, och han blev halshuggen under Henrikarne. Den gamla damen är ännu bara sjuttiotre, min bäste sir.»
Den lille herrn gjorde här ett uppehåll och tog sig en pris.
»Nå?» utbrast mr Jingle.
»Jo, bäste sir — ni snusar inte? — Så mycket bättre — dyr ovana — jo, min bäste sir, ni är en hygglig ung man, en man av värld — i stånd att skapa er lycka, ifall ni hade kapital, vasa?»
»Nå?» upprepade mr Jingle ännu en gång.
»Förstår ni mig inte?»
»Inte riktigt.»
>Tror ni inte —— jag hemställer till er själv, sir — tror ni inte att femtio pund och friheten skulle vara bättre än miss Wardle och väntan?»
»Förslår intet — inte hälften nog!» sade mr Jingle och reste sig upp.
»Nej, nej, min bäste sir», invände den lille advokaten och tog honom i knappen. »En god, rund summa — en man sådan som ni kan snart tredubbla den — det kan uträttas mycket med femtio pund, min bäste sir.»
»Kan uträttas mera med hundrafemtio», svarade mr Jingle kallt.
»Ja, ja, min bäste sir, låt oss inte förspilla tiden med hårklyverier; låt oss då säga sjuttio.»
»Duger inte», sade mr Jingle.
»Se så, gå inte, bäste sir — ha inte så bråttom!» sade den lille mannen. »Låt gå för åttio då! Jag ska genast skriva en anvisning.»
»Duger inte», sade mr Jingle.
»Nåväl», sade den lille mannen och höll ännu fast i honom, »så såg då vad det är som duger?»
»Dyr tillställning», sade mr Jingle, »pengar ur fickan — extra post, nio pund; tillståndsbrev tre — det gör tolv — ersättning, etthundra — hundratolv — hedersbrott och förlust av fruntimret —»
