Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


att inga krafter kunde mäta sig med mina, och jag hade rätt, rätt igen, fast jag var en galning! Hans motstånd blev allt svagare. Jag lade mig på knä på hans bröst och klämde båda mina händer mot hans senfulla hals. Hans ansikte blev purpurrött: hans ögon trädde ut ur huvudet, och han tycktes håna mig med sin framräckta tunga. Jag klämde hårdare.

»Dörren slogs plötsligt upp med ett högljutt buller, och en hel hop folk rusade in, skrikande högt åt varandra att gripa den vansinnige.

»Min hemlighet hade kommit i dagen, och jag hade nu endast att kämpa för min frihet. Jag var uppe på fötterna, innan en hand ännu hade vidrört mig, kastade mig in bland mina angripare, banande mig väg med min starka arm, som om jag haft en yxa i min hand, och slog ned dem framför mig. jag kom fram till dörren, hoppade över trappbalustraden och var inom ett ögonblick nere på gatan.

»Jag skyndade hastigt framåt, utan att någon vågade hejda mig. Jag hörde bullret av fötter bakom mig och fördubblade mina steg. Det blev allt svagare och svagare i fjärran, och slutligen dog det alldeles bort; men jag ilade framåt genom träsk och moras, över diken och häckar, med ett vilt tjut, som upprepades av de sällsamma varelser, som skockade sig omkring mig på alla sidor och förstärkte ljudet, så att det skallade genom luften. Jag föll tungt till marken.

»Då jag vaknade, fann jag mig här — här i denna glada cell, dit solljuset sällan kommer och månen smyger sig in med strålar, som endast tjäna till att visa mig de mörka skuggorna omkring mig och den där tysta gestalten i dess gamla vrå. Då jag ligger vaken, kan jag stundom höra underliga rop och skrik från avlägsna delar av denna stora byggnad. Vad de äro, vet jag icke; men varken komma de från den där bleka gestalten, ej heller frågar den efter dem. Ty från skymningens första skuggor till morgonens första gryning står den orörlig på samma ställe, lyssnande till min järnbojas musik och betraktande mina krumsprång på mitt halmläger.»

Mr Pickwicks ljus hade brunnit ned i pipan just som han slutade läsningen av den gamle prästens manuskript; och då ljuset nu plötsligt slocknade, utan något på förhand varnande uppflammande, gav det hans spända nervsystem en stark skakning. Sedan han i en hast hade avklätt sig de klädesplagg som han hade tagit på sig, då han hade stigit upp från sitt oroliga läger, och kastat en rädd blick omkring i rummet, kröp han ännu en gång hastigt ned under täcket och föll snart i en lugn sömn. Solen lyste klart in till honom, då han vaknade, och morgonen var långt framskriden.

Efter en duktig frukost begåvo sig de fyra herrarna till fots på vägen till Gravesend, ledsagade av en man, som bar stenen i dess furulåda. De kommo fram till denna stad vid pass klockan ett (sin respackning hade de från Rochester skickat till City), och som de voro nog lyckliga att få platser utanpå en diligens, kommo de, friska till själ och kropp, samma eftermiddag till London.

De följande tre eller fyra dagarna användes till de för deras resa till Eatanswill nödiga förberedelserna; men som varje meddelande av detta viktiga företag fordrar ett särskilt kapitel, vilja vi använda de få rader, som ännu återstå till slutet av detta, till att i korthet berätta den antikvariska upptäcktens historia.

Av klubbens förhandlingsprotokoll ser man, att mr Pickwick i ett på aftonen efter deras hemkomst sammankallat allmänt klubbmöte höll ett föredrag över upptäckten och inlät sig på en mängd sinnrika och lärda gissningar rörande inskriftens betydelse. Man ser likaledes därav, att en skicklig konstnär utförde en noggrann teckning av märkvärdigheten, som blev litograferad och skickad till den kungliga antikvaritetssocieteten och andra lärda samfund; att missundsamhet och avundsjuka utan gräns avlades av de strider, som fördes med pennan rörande detta ämne, samt att mr Pickwick själv skrev en broschyr på nittiosex tättryckta sidor, innehållande tjugusju olika sätt att läsa inskriften. Vidare ser man, att tre gamla herrar gjorde sina äldsta söner arvlösa, emedan de fördristade sig att draga fragmentets ålder i tvivelsmål — och att en entusiastisk individ gjorde ett förtidigt slut på sitt liv, i förtvivlan över att han icke var i stånd att utgrunda dess mening, samt slutligen, att mr Pickwick valdes till hedersledamot av sjutton in- och utländska sällskap för att han hade gjort upptäckten, ehuru ingen av de sjutton kunde få någon betydelse ur den, trots att de allesammans voro ense om att den var högst utomordentlig.

Mr Blotton — och detta namn skall bliva dömt till evigt förakt av dem som odla det hemlighetsfulla och sublima — mr Blotton, säga vi, fördristade sig, med den för låga själar egendomliga tvivel- och tadelsjukan, visserligen att framställa en lika löjlig som nedsättande åsikt av saken. I den