»Att Sällskapet, medan det djupt känner de fördelar, som vetenskapen måste skörda av ovan påpekade verk, icke mindre än av de outtröttliga forskningar som vidtagits av Samuel Pickwick, esq., S. O. P. K. L., uti Hornsey, Highgate, Brixton och Camberwell,[1] icke kan annat än hysa en livlig känsla av den oskattbara vinst, som ovillkorligen måste uppstå för kunskapens befordrande och lärdomens spridning, ifall denne lärde man utsträckte sina spekulationer till ett mera vidsträckt fält och ökade omfånget för sina resor samt följaktligen vidgade sfären för sina iakttagelser.
»Att Sällskapet, på grund av nyssnämnda uppfattning, tagit i allvarligt övervägande ett av omberörde Samuel Pickwick, esq., S. O. P. K. L., och tre andra här nedan nämnda Pickwickare framställt förslag, att en ny avdelning av De Förenade Pickwickarne skulle bildas, under benämning: Pickwick-Klubbens Korresponderande Avdelning.
»Att sagda förslag blivit av Sällskapet godkänt och gillat.
»Att följaktligen Pickwick-Klubbens Korresponderande Avdelning härmed är konstituerat, och att Samuel Pickwick, esq., S. O. P. K. L., Tracy Tupman, esq., P. K. L., Augustus Snodgrass, esq., P. K. L., och Nathanael Winkle, esq., P. K. L., härmed äro nämnda och utsedda till ledamöter av densamma; samt att de ombedjas att, tid efter annan, till den i London stationerade Pickwick-Klubben insända bevittnade berättelse om sina resor och forskningar; om sina iakttagelser rörande karaktär och seder, och om samtliga sina äventyr, jämte alla tal och skrifter, vartill lokala scenerier eller sällskap kunna giva anledning.
»Att Sällskapet varmt omfattar den grundsats, att varje ledamot av den Korresponderande Avdelningen bestrider sina egna resekostnader, och att det icke har den ringaste invändning att göra mot att besagda Avdelning, på samma villkor, fortsätter sina forskningar för huru lång tid den för gott finner.
»Att medlemmarna av omberörda Korresponderande Avdelning härmed underrättas, att deras förslag, att betala postporto för sina brev och transportkostnaden för sina paket, blivit av Sällskapet taget i övervägande; att Sällskapet finner ett sådant förslag värdigt de stora själar, från vilka det utgått, samt att det härmed förklarar sitt fullkomliga gillande därav.»
En tillfällig iakttagare, tillägger sekreteraren, vars anteckningar vi ha att tacka för följande berättelse — en tillfällig iakttagare skulle möjligen icke ha funnit någonting utomordentligt i det skalliga huvudet och de cirkelrunda glasögonen, som oavvänt stodo riktade mot hans (sekreterarens) ansikte, under uppläsandet av ovanskrivna beslut. Men för dem, som visste att Pickwicks gigantiska hjärna arbetade under denna panna, och att Pickwicks strålande ögon tindrade bakom dessa glas, var synen onekligen intressant. Där satt den man, som hade utforskat de väldiga Hampstead-dammarna till deras källa och upprört den vetenskapliga världen med sina Iakttagelser av Spiggens Sprittning, lika lugn och orörd som de djupa vattnen i de förra en kall vinterdag, eller som ett enstaka specimen av de senare uti de innersta gömslena i en stenkruka. Och huru mycket intressantare blev icke denna syn, då denne vittberömde man, väckt till fullt liv och rörelse av ett enstämmigt rop på »Pickwick» från hans följeslagare, långsamt uppsteg i den Windsor-stol, på vilken han hittills hade suttit, och tilltalade den klubb som han själv hade stiftat. Vilket studium för en målare framställde icke denna livande scen! Där stod den vältalige Pickwick, med ena handen graciöst dold bakom sina rockskört, och den andra svävande i luften för att understödja hans glödande deklamation; hans upphöjda ställning avslöjade dessa benkläder och damasker, vilka, om de hade suttit på en vanlig man, möjligen hade undgått att väcka någon uppmärksamhet, men vilka, då de sutto på Pickwick, ingåvo, om vi så få uttrycka oss, en ofrivillig bävan och vördnad; och omkring honom sutto de män, som frivilligt hade åtagit sig att dela farorna under hans resor och som voro bestämda att dela äran av hans upptäckter. På hans högra hand satt mr Tracy Tupman, den alltför känslige Tupman, som med de mognare årens visdom och erfarenhet förenade en ynglings hänförelse och känsloglöd i den mest intressanta och mest förlåtliga av alla mänskliga svagheter — kärleken. Tid och riklig näring hade utvidgat hans forna romantiska gestalt; den svarta sidenvästen hade blivit allt mer och mer utlagd; tum för tum hade den gyllene guldkedjan nedanför densamma försvunnit ur Tupmans synkrets, och så småningom hade den svällande hakan inkräktat på den vita halsdukens område; men Tupmans själ hade icke undergått någon förändring — beundran av det täcka könet var ännu dess härskande lidelse. Till vänster om sin store mästare satt den poetiske Snodgrass, och nära honom åter
- ↑ Ställen i närheten av London.
