Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Åtminstone ett mycket gott surrogat därför», svarade mr Pickwick och skrattade. »Den måste ha länt dig till stor nytta under din kringflackande levnadsbana, Sam.»

»Nytta! Ja, det måtte väl ni säga, sir», utbrast Sam. »Se'n jag hade rymt bort från min första kondition, hade jag omöblerade rum i fjorton da'r.»

»Omöblerade rum?» frågade mr Pickwick.

»Ja, de torra valven under Waterloo-bron. Präktigt sovrum — bara tio minuters väg till alla de offentliga byggnaderna — det enda man kunde klaga på, var att lägenheten var en smula för luftig. Jag såg allt många underliga saker där.»

»Det vill jag tro», sade mr Pickwick med ett uttryck av betydlig nyfikenhet.

»Saker, sir», fortfor mr Weller, »som skulle gå rakt igenom ert välvilliga hjärta och komma ut på andra sidan. De värsta skälmarna ser man inte där; åhnej, de veta nog bättre än så. Unga tiggare, både gossar och flickor, som ännu inte haft framgång i yrket, söka stundom sitt tillhåll där; men i allmänhet är det utslitna, uthungrade och husvilla varelser som rulla ihop sig i de mörka vrårna på dessa ensliga ställen.

»Ursäkta sir», sade Sam, i det han plötsligt avbröt sitt livliga föredrag, »är det här Bury St. Edmunds?»

»Ja, det är det», svarade mr Pickwick.

Vagnen rullade genom de väl stenlagda gatorna i en vacker liten stad av blomstrande och vänligt utseende och höll utanför ett stort värdshus, som låg vid en bred, öppen gata, nästan mitt emot det gamla klostret.

»Och det här», sade Pickwick, i det han såg upp, »är Ängeln. Vi stiga av här, Sam; men vi måste vara försiktiga. Beställ ett enskilt rum och nämn inte mitt namn. Du förstår!»

»Klart som bläck, sir», svarade Weller med en slug blinkning, och sedan han dragit mr Pickwicks nattsäck upp ur baklådan, dit den i hast hade blivit kastad då de satte sig upp på diligensen i Eatanswill, försvann mr Weller för att uträtta sitt ärende. Ett enskilt rum var snart anskaffat, och mr Pickwick blev utan dröjsmål införd däruti.

"»Hör nu, Sam», sade mr Pickwick, »det första vi ha att göra är —»

»Att säga till om middagen, sir», inföll mr Weller. »Det är långt lidet, sir.»

»Ja, så är det verkligen», sade mr Pickwick i det han såg på sin klocka. »Du har rätt, Sam.»

»Och om jag finge råda, sir», tillade mr Weller, »skulle jag först ta mig en god natts sömn efteråt och inte börja höra mig om efter det där andra förrän fram på morgonkvisten. Det finns ingenting så uppfriskande som sömn, sir, som flickan sa' innan hon drack ur en äggkopp full med opium.»

»Jag tror du har rätt, Sam», sade mr Pickwick. »Men jag måste först förvissa mig om huruvida han är här i huset och inte på väg att smyga sig härifrån.»

»Lämna det åt mig, sir», sade Sam. »Låt mig beställa er en hygglig liten middag och göra mina förfrågningar där nere medan den görs i ordning. Ni kan lita på att jag inom fem minuter pumpat borstarn här på alla husets hemligheter.»

»Ja, gör det», sade mr Pickwick, och därmed avlägsnade sig mr Weller.

Inom en halvtimmes tid satt mr Pickwick vid ett ganska tillfredsställande middagsmål, och efter en kvarts förlopp kom mr Weller in med det budskap, att mr Charles Fitz-Marshall hade sagt, att hans rum skulle hållas för hans räkning tills närmare order. Han skulle tillbringa aftonen i ett enskilt hus i trakten, hade ålagt drängen, att sitta uppe och vänta på honom, till dess han kom hem, och hade tagit sin betjänt med sig.

»Om jag bara kan komma i samspråk med den där betjänten i morgon bitti', sir», yttrade mr Weller, då han hade slutat sin rapport, »så säger han mig nog allt vad som rör hans herre.»

»Huru kan du veta det?» inföll mr Pickwick.

»Åh, Gud signe er, sir, betjänter göra så alltid», svarade mr Weller.

»Ja, det är sant; det glömde jag», sade mr Pickwick. »Nå?»

»Se'n kan ni bestämma, sir, vad som bör göras, och så handla vi därefter.»

Som detta tycktes vara det bästa arrangement som kunde göras, blev det slutligen därvid. Mr Weller drog sig med sin herres tillstånd tillbaka för att tillbringa aftonen på sitt vis och blev kort därefter av hela det i skänkrummet församlade sällskapet utvald till ordförande, vilket hedrande uppdrag han till den grad utförde till gästernas belåtenhet, att deras skallande skratt och stormande bifallsrop trängde