sportsmannen Winkle, den förre insvept i en mystisk blå kappa med hundskinnskrage, och den senare lånande ökad glans åt en ny grön jaktrock, en rutig halsduk och ett par tätt åtsittande mörkgrå benkläder.
Pickwicks oration vid detta tillfälle ävensom den därpå följande debatten äro införda i Klubbens handlingar. Båda ha ett starkt släkttycke med andra utmärkta korporationers tal och förhandlingar, och som det alltid är intressant att spåra en likhet mellan store mäns åtgöranden, meddela vi här början därav.
Mr Pickwick anmärkte (säger sekreteraren), att ryktbarhet är kär för varje mans hjärta. Poetiskt rykte var kärt för hans vän Snodgrass; rykte för erövringar var lika kärt för hans vän Tupman, och längtan att förvärva rykte som ryttare, jägare och fiskare intog främsta rummet i hans vän Winkles bröst. Han (mr Pickwick) ville icke neka, att han stod under inflytande av mänskliga lidelser och mänskliga känslor (bravo!) — möjligen av mänskliga svagheter — (höga rop av »Nej!»); men så mycket ville han säga, att om någonsin egenkärlekens eld utbruste i hans hjärta, så släcktes den grundligt av hans önskan att framför allt tjäna sina medmänniskor. Nästans pris var hans brandstege, filantropien hans assuranskontor (väldiga bravorop). Han hade känt en viss stolthet — han erkände det öppet, och hans fiender finge gärna rida upp därpå — han hade känt en viss stolthet, då han framlade för världen sina iakttagelser av Spiggens Sprittning; de må bli ryktbara eller icke. (Ett rop av »De äro det!» och skallande bifall.) Han ville antaga den hedervärde Pickwickarens försäkran, vars röst han nyss hade hört — de voro ryktbara; men om denna avhandlings rykte än skulle sträcka sig till den kända världens yttersta gränser, skulle dock den stolthet, varmed han skulle erinra sig författareskapet till detta arbete, vara ett intet mot den stolthet, varmed han såg sig omkring, i detta, det stoltaste ögonblicket av hans liv. (Bravo!). Han var en ringa person (nej! nej!). Detta oaktat kunde han likväl icke undgå att känna, att man hade utvalt honom till en bestämmelse, som var förknippad med stor ära och någon fara. Resor vore för närvarande en vansklig sak, och de skjutsandes sinnelag upprört. Om vi se oss omkring och betrakta vad som försiggår omkring oss, se vi överallt huru diligenser stjälpa omkull, hästar skena, båtar kantra och ångpannor springa (Bravo! — en röst: »nej!»). — Nej? (Bravo!) Må den hedervärde Pickwickare, som ropade »nej!» så högt, stiga fram och förneka det, om han kan (Bravo!). Vem var det som ropade »nej»? (Entusiastiska bravorop.) Var det någon fåfäng och i sin fåfänga sårad man — han ville icke säga bracka — (ljudligt bifall) — som, avundsjuk över de lovord, vilka han (mr Pickwick) — måhända oförtjänt — hade fått uppbära för sina forskningar, och nu, retad av det tadel, som drabbat hans svaga tävlingsförsök, begagnade detta lumpna och lömska sätt att —
»Mr Blotton (från Aldgate) reser sig för att kalla talaren till ordning och frågar, om den hedervärde Pickwickaren syftar på honom? (Rop av: ’Ordning!’ ’Ordförande!’ ’Ja’, ’Nej’, ’Fortsätt’, ’Sluta’ etc.).
»Mr Pickwick förklarar att han icke låter nedtysta sig av skrik. Han hade verkligen syftat på den hedervärde gentlemannen. (Stor uppståndelse.)
»Mr Blotton ville i sådant fall endast säga, att han tillbakakastade den hedervärde gentlemannens falska och löjliga anklagelse med det djupaste förakt (väldiga bravorop). Den hedervärde gentlemannen vore en humbug (ofantlig förvirring och höga rop av: ’Ordförande!’ och ’Ordning!’).
»Mr Snoddgrass reste sig nu upp för att kalla de stridande till ordning. Han hoppade upp på stolen. Han önskade att veta, om denna skamliga strid mellan två medlemmar av denna klubb skulle tillåtas att fortfara. (Hör! hör!).
Ordföranden var fullt säker om att den hedervärde Pickwickaren skulle återtaga det nyss begagnade uttrycket.
»Mr Blotton var, med all möjlig aktning för ordföranden, säker om att han alldeles icke ämnade göra det.
»Ordföranden ansåg det vara honom en bjudande plikt att fråga den hedervärde gentlemannen, om han hade begagnat det uttryck, som nyss hade undfallit honom, uti vanlig bemärkelse.
»Mr Blotton tvekade icke att säga, att det hade han icke gjort — han hade begagnat ordet i dess Pickwickska bemärkelse (Hör! hör!). Han ansåg sig böra anmärka, att han, personligen, hyste den djupaste aktning och vördnad för den hedervärde gentlemannen; han hade endast ansett honom som en humbug ur Pickwicksk synpunkt. (Hör! hör!).
»Mr Pickwick kände sig särdeles tillfredsställd av sin hedervärde väns ärliga, öppna och uttömmande förklaring
