trande vinkat Nathaniel närmare. Det låg något oemotståndligt i Kates väsende, varför Nathaniel Pipkin även lydde uppmaningen, och efter en hel hop rodnad å hans sida och ett oändligt skratt å den skalkaktiga lilla kusinens, föll Nathaniel Pipkins på knä i det daggiga gräset och förklarade sig fast besluten att ligga kvar där, till dess han tilläts att stiga upp såsom Maria Lobbs förklarade tillbedjare. Härvid genljöd Maria Lobbs muntra skratt genom den lugna aftonluften — likväl utan att synas störa den; det hade en så intagande klang — och den skälmska lilla kusinen skrattade ännu omåttligare än förut, och Nathaniel Pipkin rodnade starkare än någonsin. Men då Maria allt mera hårt ansattes av den kärlekskranke lille mannen, vände hon slutligen bort huvudet och viskade åt sin kusin, att hon skulle säga — åtminstone sade Kate det — att hon kände sig mycket hedrad av mr Pipkins anbud, att hennes far rådde över hennes hand och hjärta, men att ingen kunde vara känslolös för mr Pipkins förtjänster. Som allt detta sades med mycket allvar, och Nathaniel Pipkin följde Maria Lobbs hem och stred med henne om en avskedskyss, gick han till sängs som en lycklig människa och drömde hela natten i ända om huru han bevekte gamle Lobbs, öppnade järnskåpet och gifte sig med Maria.
»Den följande dagen såg Nathaniel Pipkin gamle Lobbs rida ut på sin grå klippare, och efter en mängd tecken från fönstret av den skälmska lilla kusinen, vilkas avsikt och betydelse han omöjligen kunde fatta, kom den knotiga lärpojken med de smala benen över till honom och sade, att hans mästare icke skulle komma hem på hela aftonen, och att damerna väntade mr Pipkins på te precis klockan sex.
»Det var ett mycket hyggligt litet sällskap, bestående av Maria Lobbs och hennes kusin Kate samt tre eller fyra ystra, godlynta och rosenkindade flickor. Det enda obehagliga i alltsammans var ännu en kusin till Maria Lobbs, en bror till Kate, vilken Maria kallade 'Henry', och som tycktes taga Maria Lobbs helt och hållet för sig själv vid ett hörn av bordet. Det är en vacker syn att se kärlek mellan släktingar, men den kan likväl stundom gå för långt, och Nathaniel Pipkin kunde icke kväva den tanken, att Maria Lobbs måste hålla särdeles mycket av sina släktingar, i fall hon ägnade dem alla samma uppmärksamhet som denna enda individ. Och då den skalkaktiga lilla kusinen efter teet föreslog, att man skulle leka blindbock, hände det sig så, huru det nu gick till, att Nathaniel Pipkin nästan alltid blev blindbock, och varje gång han lade sin hand på den manliga kusinen, kunde han vara säker om att Maria icke var långt borta. Och ehuru den skälmska lilla kusinen och de andra flickorna nöpo honom och ryckte honom i håret och sköto stolar i vägen för honom och gjorde alla möjliga skälmstycken, tycktes Maria Lobbs aldrig komma honom nära, och en gång kunde Nathaniel Pipkin ha svurit på, att han hörde ljudet av en kyss, åtföljt av en svag förebråelse från Maria Lobbs och ett halvkvävt skratt från hennes kvinnliga vänner. Allt detta var eget — mycket eget — och det är omöjligt att säga, vad Nathaniel Pipkin möjligen kunde ha gjort eller icke gjort av denna anledning, om icke hans tankar plötsligt hade blivit ledda i en annan riktning.
»Den omständighet, som ledde hans tankar i en ny riktning, var ett högljutt bultande på porten, och den person, som åstadkom detta högljudda bultande på porten var ingen annan än gamle Lobbs själv, som helt oförmodat hade kommit tillbaka och nu stod där och hamrade som en likkistsnickare; ty han längtade efter sin kvällsvard. Den knotige lärpojken med de smala benen hade icke väl meddelat detta oroande budskap, förrän flickorna trippade uppför trappan till Maria Lobbs sångkammare, och den manlige kusinen och Nathaniel Pipkin föstes in i var sitt skåp i salen, i brist på bättre gömställen; och då Maria Lobbs och den skälmska lilla kusinen hade stuvat undan dem och gjort rummet i ordning, öppnade de porten för gamle Lobbs, som fortfarit att bulta allt ifrån det han började.
»Nu var det olyckligtvis händelsen, att då gamle Lobbs var hungrig, var han förskräckligt butter och sur. Nathaniel Pipkin kunde höra honom morra likt en gammal bandhund, som har ont i halsen. Slutligen blev litet kvällsmat, som hade blivit uppvärmd, framsatt på bordet, varefter gamle Lobbs grep sig an av alla krafter; och sedan han inom en handvändning gjort rent hus, kysste han sin dotter och begärde sin pipa.
»Naturen hade ställt Nathaniel Pipkins knän mycket nära varandra; men då han hörde gamle Lobbs begära sin pipa, stötte de ihop, som om de ville krossa varandra till pulver; ty just i samma skåp, där han stod, hängde på en pinne en stor, silverbeslagen pipa med brunt skaft, Vilken pipa han själv under de sista fem åren hade regelbundet varje eftermiddag och afton sett i munnen på gamle Lobbs. De båda flickorna gingo ned efter pipan och upp efter pipan och över
