Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


allt utom där de visste att pipan fanns, och gamle Lobbs stormade under tiden på det mest förskräckliga sätt. Slutligen tänkte han på skåpet och begav sig dit. Det tjänade till ingenting att en liten karl, sådan som Nathaniel Pipkin, höll i dörren invändigt, då en stor, stark karl, sådan som den gamle Lobbs drog i den utvändigt. Gamle Lobbs gjorde bara ett ryck, och upp flög den, uppenbarande Nathaniel Pipkin, som stod alldeles kapprak där inne och skälvde av fruktan från huvud till fot. O himmel! vilken förfärlig blick gamle Lobbs gav honom, i det han drog ut honom vid rockkragen och höll honom på en armslängds avstånd.

»“Hör nu, vad fan vill ni här?”, sade gamle Lobbs med en fruktansvärd stämma.

»Nathaniel Pipkin kunde icke giva något svar, och därför skakade gamle Lobbs honom fram och tillbaka under några minuter för att ordna hans tankar åt honom.

»“Vad vill ni här?” röt Lobbs. “Jag förmodar väl att ni kommit hit för min dotters skull!”

»Gamle Lobbs sade detta endast såsom ett hån, ty han trodde icke, att mänsklig oförsynthet kunde ha drivit Nathaniel Pipkin ända därhän. Man kan därför lätt tänka sig huru stor hans förbittring blev, då den stackars karlen svarade:

»“Ja, det har jag, mr Lobbs — jag kom hit för er dotters skull. Jag älskar henne, mr Lobbs.”

»“Huru, ni ömkliga, onosliga, lilla skurk,” stammade gamle Lobbs, alldeles förlamad av denna oförsynta bekännelse; “vad menar ni med det? Att säga mig det mitt i ansiktet! Fördöme mig, om jag inte stryper er!”

»Det är alldeles icke osannolikt att gamle Lobbs i sitt utomordentliga raseri skulle ha verkställt denna sin hotelse, om icke hans arm hade blivit hejdad av en högst oväntad syn, nämligen den manlige kusinen, som nu trädde ut ur sitt skåp, gick fram till gamle Lobbs och sade:

»“Jag kan inte tillåta, sir, att denna oskadliga person, som genom ett ystert infall av flickorna blivit inbjuden hit, på ett så ädelmodigt sätt tager på sig skulden för den förseelse (i fall det är en sådan), vartill jag gjort mig skyldig och som jag nu vill bekänna. Jag älskar er dotter, sir, och jag kom hit för att träffa henne.”

»Gamle Lobbs spärrade härvid upp sina ögon, men likväl icke mera än Nathaniel Pipkin.

»“Gjorde ni också?”, sade Lobbs, då han återfick så mycket anda, att han kunde tala.

»“Ja, det gjorde jag.”

»“Och jag förbjöd er för länge sedan detta hus!”

»“Ja, ni gjorde så; i annat fall skulle jag inte varit här i smyg i afton.”

»Det gör mig ont att behöva nedskriva det om gamle Lobbs, men jag tror, att han skulle ha slagit honom, om icke hans vackra dotter, med de klara ögonen simmande i tårar, hade hängt sig fast vid hans arm.

»“Häjda honom inte, Maria”, sade den unge mannen; “om han har lust att slå mig, så låt honom göra det. Jag skulle inte för alla väldens skatter vilja kröka ett hår på hans huvud!”

»Den gamle mannen slog vid denna förebråelse ned ögonen, och de mötte hans dotters. Hon stack inställsamt sin arm genom den gamle mannens och viskade honom någonting i örat, och gamle Lobbs måtte göra vad han ville, så kunde han icke undgå att le, medan en tår på samma gång smög sig ned utför hans kind.

»Fem minuter därefter fördes flickorna ned från sängkammaren, under en hel hop fnissande och blyghet, och medan de unga gjorde sig riktigt glada, fick gamle Lobbs ned sin pipa och rökte den, och det var den märkvärdigaste omständighet med samma pipa, att det var den mest lugnande och behagliga han någonsin hade rökt.

»Nathaniel Pipkin fann det vara bäst att behålla sin hemlighet för sig själv och kom därigenom så småningom i stor ynnest hos gamle Lobbs, som i tidernas lopp lärde honom att röka med stor högtidlighet. Han övervann snart verkningarna av sin kärlek, ty vi finna hans namn i kyrkboken såsom vittne vid Maria Lobbs bröllop med sin kusin, och av andra dokument ser man vidare, att han på kvällen efter vigseln blivit inspärrad i byns arrest, därför att han i ett alldeles överlastat tillstånd hade gjort sig skyldig till åtskilliga vilda uppträden på öppen gata, varvid den knotiga lärpojken med de smala benen hade varit hans trofaste stallbroder och medhjälpare.»