ADERTONDE KAPITLET.
SOM I KORTHET BELYSER TVÅ PUNKTER: FÖR DET FÖRSTA KRAMPENS OCH FÖR DET ANDRA OMSTÄNDIGHETERNAS MAKT
Efter frukosten hos mrs Hunter stannade Pickwickarne
två dagar i Eatanswill, längtansfullt avbidande något
budskap från sin högt värderade chef. Mr Tupman och mr
Snodgrass voro åter överlämnade åt sina egna
förströelsemedel; ty efterkommande en högst enträgen bjudning,
fortfor mr Winkle att bo i mr Potts hus och ägna sin tid åt att
hålla hans älskvärda maka sällskap. Icke heller saknades mr
Potts tillfälliga närvaro för att göra deras lycka fullkomlig.
Stor blev därför mr Winkles förvåning då, medan han satt ensam i frukostrummet, dörren hastigt rycktes upp och lika hastigt tillslöts efter mr Pott, vilken, i det han skred majestätiskt fram emot honom och stötte undan hans framräckta hand, skar tänder, liksom för att sätta skarpare egg på vad han hade att säga, och med en röst, som lät som en såg, utbrast:
»Orm!»
»Sir!» ropade mr Winkle och for upp ifrån stolen.
»Orm, sir», upprepade mr Pott, i det han höjde sin röst och strax därpå åter sänkte den, »jag sade orm, sir — ni får nu göra det bästa ni kan därav.»
Då man skilts från en person klockan tu på morgonen på det mest vänskapliga sätt, och denna samma person åter möter en klockan halv tio och hälsar en som en orm, är det icke någon orimlig slutsats, att det under tiden hänt någonting obehagligt. Så tänkte mr Winkle. Han besvarade mr Potts förstenande blick och sökte att enligt denne herres uppmaning göra det bästa han kunde av »ormen». Men det bästa han kunde var ungefär detsamma som intet, varför han efter en djup tystnad av några minuters varaktighet, sade:
»Orm, sir! Orm, mr Pott! Vad vill det säga, sir? Det måste väl bara vara ett skämt?»
Ett bittert hånlöje for över redaktörens djupsinniga anlete, i det han drog Independenten för samma dag upp ur sin ficka, utpekade en viss uppsats och sköt tidningen över bordet fram till mr Winkle.
Denne herre tog den och läste följande:
Vår mörka och smutsiga samtida har i några vidriga anmärkningar rörande det sista valet för denna valkrets fördristat sig att kränka det enskilda livets helg och på ett omisskänneligt sätt hänsyfta på vår förre kandidats — ja, och trots hans skamliga nederlag vilja vi tillägga: — vår blivande representants, mr Fizkins personliga angelägenheter. Vad menar vår fege samtida därmed? Vad skulle skurken säga, i fall vi, i likhet med honom, åsidosatte sällskapslivets anspråk och lyfte den slöja, som döljer hans enskilda liv, för allmän avsky och fördömelse? Vad skulle han väl säga, ifall vi framhölle och utbredde oss över förhållanden och omständigheter, vilka äro offentligt kända fakta och ses av alla, med undantag av den skumögde samtida? Vad skulle han väl säga, ifall vi avtryckte nedanstående utgjutelse, vilken vi, medan vi nedskrevo början av denna uppsats, erhöllo från en talangfull medborgare och korrespondent här i staden:
Rader till en Kopparpotta
»Ack, arma Pott, om du blott vetat —
Me'n i ditt anlets sura svett du stretat
Att dina tomma spalter fylla upp med skvallrets finkel ——
Hur som din hulda maka krönt din tinning,
Du ej så länge tvekat, utan ansett för en vinning
Att skänka henne så gott först som sist åt vännen
W*****.»
»Vad är det», sade mr Pott högtidligt, — vad är det som rimmar mot “finkel”, skurk?»
»Vad som rimmar mot finkel?» sade mrs Pott, vars inträde i rummet förekom svaret. »Vad som rimmar mot finkel? Jo, Winkle, skulle jag tro», och med dessa ord log mrs Pott ljuvt mot den förbryllade Pickwickaren och sträckte ut sin hand emot honom. Den upprörda unge mannen skulle i sin förvirring ha mottagit den, om icke Pott förtrytsamt hade lagt sig emellan.
