Sida:Poetiske Dikter-1713.djvu/23

Bespeglas alt omkring; hwad dugse är och godt
Bestå/ men skäras bort hwar ogräs framwäxt fåt.
Det Nya Testament bär hon på wänstra handen
Med dess Sigiller siu/ som hänga där wid handen/
Beteknas/ huruleds all Gudoms hemlighet
Förseglat ewigt blir/ för Män’skans stumpa wet.
Wid hennes fötter står Gudz Lamb/ och jämte detta
Det Christna kännetekn och hufwud Baner rätta/
Jgenom hwilket wi en wiss försäkran ha’/
At all Gudz löftes ord sku’ Amen bli och Ja.
Så at wi icke tro för Gud omöiligt wara/
De ting som wårt förnufft ei finner just så klara/
Fulwissa där upå at han som alt förmår/
De wägar/ som wi minst begripa/ gärna går.
De twänne Frur som här wår Gudztienst sälskap göra
Och henne närmast stå och närmast finnas böra
Emedan deras skick/ samt deilighet och skrud/
Där hon ey är tilstädz kan aldrig täckas Gud/
Den första af de twå det är en sanskyll ifwer/
Som alfwar med sig har och oförandrat blifwer.
Den andra Dygden sielf/ til namnet nog bekant;
Men hwar hon wistas rätt där efter leta grant.
De öfrige som ses där litet åfwan före/
Det är en trogen hop som har för rätte-snöre/
J både mot och med Gudz wilia och behag/
Fast om det kiött och blod ey altid är i lag.
Och medan alla de som Namn af Christo bära
Dem Gud för Fader är som ha’ et dop/ en lära/
Et håpp til ewigt lif och äga alle slätt
Som lemmar til en kropp/ i Christo lika rätt.
Jnbördes hwar med an’ som bröder lefwa ägnar/
J kärlek sammanknytt/ at Gud sig där af fägnar.
Som idel kärlek är/ den blir oss förestält/
Uti de twå/ som sig hwaran’ i famnen fält;