Sida:Poetiske Dikter-1713.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Så grant iag detta ser/ så litet iag det gillar/
Min åtrå wäxer til/ min häpenhet sig stillar
    Den twikan iag förnam/ war mot förmodan kort/
    Och flydde rätt så snart/ som Ryssens härar/ bort.

J stället finner sig hwad iag har swårt at nämna/
En glädie/ den mig knapt wil åt mig sielfwan lämna/
    En glädie owant stor/ den iag ei likna wet/
    Än wid den Seger/ Gud/ wår Stora Konung get.

Den glädien förer mig/ mig sielf at öfwer-stiga/
Den glädien manar mig at ingalunda tiga/
    Den styrker alt mit mod/ så iag mig wärdig tror/
    En Seger siunga om den oförliklig stor.

O Store Zebaoth! som jämwäl swaga munnar/
Om dina underwerk och Almakt tala unnar/
    Gif at en sådan drifft mig hand och sinnen för/
    Som af en helig nijt/ til tit Namns Ära rör.

At när iag hwad som händt förundrans-wärdigt nämnar
Dig/ alla Kungars Kung/ då ikke ute-lämnar/
    Och hwad här efter/ iag för werlden kallar stort/
    Här tilstår et för alt/ at du det mästa giort.

Då kan iag utan sorg mig jämte andra wåga
Beskrifwa/ huruleds den Ryska örligs låga;
    Jgenom swek och list och swartan mened tändt/
    Til Swerges gränsor sökt/ kring Narwen liusast brändt;

Kring Narwen säijer iag/ där en otalig skara/
J fölie med fördärf/ förskräkkelser och fara/
    Kring Narwen/ där en nys et fasligt barbari/
    Och föga liknelse/ til rädning war at si.

Dess gylne äplen tre/ höll den Schlavonska Draken/
J tio wekors tid/ kring hennes murar waken/
    Han lät och tydligt nog all werlden det förstå/
    Det wore enkom de/ han hade ögat på.