Sida:Post- och Inrikes Tidningar 1836-01-18.djvu/2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


= H. M. Konungen behagade i går gifva enskilt företräde åt Kejserl. Österrikiske härvarande Ministern Grefve Woyna, som till Hans Maj:t öfverlemnade ett notifikalions-bref från Kejsaren, sin Herre.

= Hennes Maj:t och Deras Kongl. Högheter täcktes i går med Deras Höga närvaro hedra Orden l'Innocence's sammankomst å stora Börssalen.

= (Meddel. Art.) Nästlidne dag, kl. omkring half till 7 på morgonen, fanns här boende Bryggaren Carl Johan Wertmüller liggande död uti det hans fader, Löjtnanten Gustaf Wertmüller, tillhöriga Bryggeri, beläget uti den senares egendom på Södermalm. Tydliga tecken till ett öfvergånget våld funnos å den aflidnes kropp, som igenfanns uti ett i Bryggeri-verket nedsatt kar; och på golfvet utgjuten blod visade, att de å Bryggaren Wertmüllers hufvud befintlige åkommor blifvit honom tillfogade uti Bryggeri-verket, strax nedom en der varande trappa, som leder till en vind, samt ett der befintligt rum, hvaruti fyra Löjtnanten Wertmüllers drängar hvilat öfver natten.

Uti de rum, som Bryggaren Wertmüller begagnat, funnos en Chifonier samt en Pulpet uppbrutne, och omkring 1000 R:dr R:gs samt ett guldur bortstulne. Drängen Carl Pehrsson, som öfver natten haft uppdrag att uppehålla sig i gården, saknades om morgonen, och det befanns, vid efterseende, att han, med begagnande af de nycklar, som funnits i Wertmüllers rum, öppnat en bakport och derigenom beredt sig tillfälle att undankomma. Han hade qvarlemnat sin hatt och mössa, och sannolikt i stället medtagit en Wertmüller tillhörig hatt, som äfven saknades.

Polismästaren begaf sig, på erhållen underrättelse om händelsen, genast till stället, och företog der undersökning. Polisbetjeningen afsändes ögonblickligen ej allenast till stadens tullar, med beskrifning på Carl Pehrsson, utan ock till de närmast dem belägna trakter för att efterspana honom. En Polisbetjent blef dessutom i går afton afskickad till Linköpings Län, af den anledning, att Carl Pehrsson, enligt de betyg som han medhaft, då han hos Wertmüller antog tjenst, förut tillhört nämde Län och Horns Socken, hvarinom han skall qvarlemnat sin hustru. Carl Pehrsson är allmänligen efterlyst, och det är att förmoda, att han ej kan undgå de allvarsamma efterspaningar, som efter honom anställas.

Westerås. Den s. k. Tjugondedags-marknaden var talrikt besök och omsättningen af landtmannavaror liflig. I synnerhet var tillförseln af lin ovanligt stor, ehuru det i allmänhet var mindre godt. (Westm. L. Tidn)

Götheborg den 13 Jan. Hr H. C. Lidbäck (förut omnämd i denna tidning] hitfördes i natt ifrån Danmark, och insattes i Länshäktet. De vid hans gripande i Odensee förefunna effekter medfördes förseglade, och äro ännu icke undersökta.

= Enkefru Lidbäck har i dag besvurit sin stat. Man känner redan skulder till ett belopp af cirka 415,000 R:dr, hvaribland 150,000 äro prioriterade. Massan visar i detta ögonblick högst ringa tillgång, och dess kommande ställning anses till stor del bero på de upplysningar man af H. C. Lidbäck kan vinna.

(H. o. S. T.)

UTRIKES UNDERRÄTTELSER.

Spanien.

(Korr.-Art.) "Madrid den 21 Dec.: Prokuradoreskammaren sammanträdde i dag, i ändamål att emottaga ett meddelande från Ministèren. Herr Mendizabal uppläste två dokumenter; det första: ett bref till Kammarens President, och det andra: förslaget till en lag "rörande financiellt förtroende," eller, som det egentligare skulle kunna kallas: "kredit" för Regeringen under nästinstundande år. Detta förslag, såsom ett af de vigtigaste föremålen för närvarande session, afhördes med stor uppmärksamhet, och hänsköts till en Komitté, bestående af någre af de förnämste Kapitalisterne inom Kammaren.

Någre af desse Herrar ha i dag berättat mig, att som åtgärden var beräknad att befordra landets väl, utan att vicka missnöje, äro de, i förlitande på Herr Mendizabals löften och karakter, samt tryggande sig vid ansvarighets-lagen, sådan densamma till deras ompröfvande blifvit framställd, fullkomligen böjde att deråt lemna sitt tillstyrkande. "Den ärlige Ministerns", som Herr Mendizabal benämnes, åtgärder, tillvinna sig till och med deras bifall, som ännu i förledna veckan voro benägne att sälla sig emot honom. Det är anmärkningsvärdt, att, medan tvifvelsmål och farhågor rådde hos många, under de två dagar man var i saknad af underrättelser från St. Sebastian och Arragonien, rubbades icke det minsta Herr Mendizabals lugn; i medvetandet att han gjort sin skyldighet, litade han på resultatet; ett stort bevis derpå, att han känner karakteren hos Spanjorerna, hvilka, bedömde i massa, ehuruväl några få exempel kunna förete sig på åsigter af personligt intresse, dock alltid äro beredvillige att försvara sitt fosterland och sin frihet. — Under den återstående delen af sammanträdet, sysselsatte sig Kammaren att öfverlägga om några omtvistade punkter rörande Valen, hvilka saknade allt synnerligen allmänt intresse. Komittéerne fortfara att långsamt och lugnt granska principerna för de åtgärder, som till deras pröfning af Regeringen blifvit öfverlemnade, ty, såsom det synes, önskar den nuvarande Ministèren, att nödig tid för alfvarliga öfverläggningar skall lemnas de båda Estamentos, på det att åtgärderne icke allenast må blifva tillfredställande för dem sjelfve, men äfven för nationen i allmänhet.

I dag ha fonderne betydligt stigit; affärer för omkring 50 millioner, å statsskulden utan intresse, blefvo uppgjorda, och, som det säges, under den förutsättning, att de åtgärder Herr Mendizabal ämnar vidtaga rörande inrikes skulden, i morgon skola meddelas i Gaceta. Som grunderne för dessa åtgärder, hvilka omsorgsfullt höllos hemliga intill dess de i dag blefvo sända till tryckeriet, anses vara gynsamma för innehafvarne af skuld-obligationer, så ägde betydliga spekulationer rum.

"De särskildta af Herr Mendizabal föreslagna åtgärderne, äfvensom hans stora redlighet och oegennytta, så ögonskenligt ådagalagde i sättet att uppgöra frågan om inrikes skulden, medelst kungörandet, först, af de grunder enligt hvilka han ämnar gå tillväga, i stället att på en gång, eller snarare efter flere dagars besinning, framkomma med en lag, hvilkens syftning och stadganden, såsom fallet var med hans företrädares, endast voro kände af några få privilegierade personer, — synas väcka allmän tillfredsställelse." (Times.)

Norra Amerika.

Amsterdamer Handelsbladet af den 1 Januari innehåller, utur tidningar från England af den 30 December, det bådskap, hvarmed Presidenten Jackson den 9 i sistnämde månad öppnat Nord-Amerikanska Kongressen, och hvilket bådskap, i anseende till tvistefrågan med Frankrike, med så mycken otålighet väntades. Presidentens yttranden äro i allmänhet lugna, men kraftfulla. Här (i Amsterdam), äfvensom i London, hämtar man deraf den förhoppning, att freden skall bibehållas. Presidenten säger, nemligen, i början, att han uti sitt förra bådskap icke haft för afsigt att förolämpa Franska Regeringen. Många anse emellertid bådskapet såsom varande af mindre fredligt innehåll, och gå till och med så vidt, att de tro, det Englands bemedling ingalunda kan äga rum i den vidsträckta bemärkelse, som Franska throntalet synes antyda.

Presidenten yttrar, att närvarande session äfven för honom sjelf är af intresse, emedan, vid dess slut, hans Presidents-befattning likaledes tilländalöper. Han vidrör dernäst det blomstrande tillståodet af alla förvaltnings- och industri-grenar i de Förenade Staterne, äfvensom den stora tillökningen af befolkningen i landet. — I de utrikes förhållanderna, säger Presidenten, har, sedan förra sessionen, ingen väsendtlig förändring inträdt.

I afseende på den vigtiga tvistefrågan med Frankrike heter det derefler: "Sedan Kongressens senaste session har giltigheten af våra fordringar hos Frankrike, på sätt de i traktaten af år 1831 fastställdes, af begge Kamrarne blifvit erkänd, och medlen till deras liqviderande redan anvista. Med ledsnad måste jag dock gifva eder tillkänna, att ännu ingen verkställighet härå följt." — Presidenten meddelar nu en öfversigt af ursprunget till dessa fordringar, hvilka, som bekant är, härröra derifrån, att, under Kejsar Napoleons regering, flere Amerikanska skepp i öppna sjön togos under beslag och uppbrändes. I talet omnämnas derefter de underhandlingar, som, redan i 20 års tid, rörande detta ämne ägt rum, och hvilka ändtligen slutades med traktaten af den 2 Febr. 1832, i hvilken Amerikas fordran fastställdes till 25 millioner, hvaremot Franska nationen fick sig, från Amerikanska sidan, flera handelsförmåner tillerkända. Denna traktat blef på det mest bestämda och förbindande sätt bekräftad af Fransmännens Konung. Presidenten vidrör vidare de dröjsmål, som utförandet af denna traktat i Frankrike fått vidkännas, och omnämner, att Franska Regeringen till och med, till stor skada för intressenterne, låtit protestera en på densamma dragen vexel för första beloppet af nämde summa. Han skildrar det ofördelaktiga intryck, som detta handlingssätt haft på befolkningen i de Förenade Staterne, och säger: att endast och allenast önskan, att icke störa de vänskapliga förhållanden, som så länge rådt emellan de begge länderna, afhållit honom från anordnandet af sådana åtgärder, som den allmänna sinnesstämningen i Norra Amerika syntes påkalla. Derefter förklarar han, att, då Franska Regeringen erhöll underrättelse om det intryck, som denna tilldragelse åstadkommit i de Förenade Staterna, vidtog den genast anstalter att förebygga följderna deraf; att Konungen sjelf, genom Amerikanske Ministern i Paris, gifvit sin djupa ledsnad tillkänna deröfver, att Kamrarna tagit ett sådant beslut. Högstdensamme hade vidare försäkrat, att han ofördröjligen skulle till Franske Ministern i de Förenade Staterna låta afsända sådana depescher, hvarigenom så väl dervarande Regering, som nationen, skulle tillfredsställas, och en noggrann verkställighet af traktaten försäkras. Dessa depescher och en slik försäkran ha i sjelfva verket blifvit afgifna, och af dem hade man visserligen sett, att Konungen och Regeringen skulle begagna alla grundlagsenliga medel för att uppfylla traktatens stadsanden; men Presidenten hade, efter dessa försäkringar, dock ännu icke trott sig böra framlägga detta ämne inför Kongressen. Han omnämner derefter, att, oaktadt dessa löften, hafva från Franska Regeringens sida alltjemt nya uppskof ägt rum, och att densamma år 1834 prorogerade Kammaren till den 29 December, ehuru de Förenade Staternas Minister påyrkat att reklamations-frågan skulle densamma föreläggas. "Sålunda — heter det vidare i bådskapet — svikne i vår rättmätiga väntan, blef det min ovilkorliga pligt att fråga Kongressen: om det vore lämpligt att vidtaga reciprocitets-åtgärder, i händelse traktatens stadganden icke snart uppfylldes, samt att tillika föreslå sådana försigtighetsmått, som, i min tanka, af omständigheterna påkallades. För detta ändamål var en fullständig och oförställd redogörelse af ärendet nödvändig. Att undvika en sådan redogörelse, som ensam kan om hela saken lemna ett rigtigt begrepp, och som med sanningen är öfverensstämmande, endast af farhåga att dermed förolämpa andra, hade varit oss ovärdigt. Å andra sidan åter, hade det varit oklokt och opassande att skrida ett enda steg vidare, hvarigenom man kunnat såra en Regerings och ett Folks stolthet, hvars vänskap vi äga så många skäl att bibehålla, i anseende till den ömsesidiga fördel, som deraf härflyter." — Presidenten döljer dock icke för sig, huru svårt det är att, under dessa omständigheter, icke såra Frankrikes ömtålighet, och återkommer derefter till sitt förra bådskap, om hvilket han uttryckligen säger, att hans syftemål dervid varit, att icke, medelst holelser, vilja inverka på Frankrike. — Han ingår derefter i detaljer öfver de följder, som detta bådskap medfört i Frankrike, och förmenar att Regeringen icke gjort nya invänningar mot fordringarna, utan, oaktadt bådskapets positiva ordalydelse, deri funnit en förolämpning för Frankrike, samt derefter återkallat Franske Ministern från Washington, för att först derefter åter ingå på sjelfva saken. Han omnämner det förslag Franska Regeringen ingifvit till Kamrarna, att godtgöra de Förenade Staterna, och kastar en blick på Kamrarnas förhandlingar, hvaruti han erkände ett närmande till traktatens verkliga utförande. "Men," tillägger han, "denna väntan blef snart sviken, genom ett amendement, som, just då lagen antogs, med densamma införlifvades, och deri man bestämde, att ingen betalning skulle erläggas, om icke Franska Regeringen erhöll tillfredsställande förklaringar öfver Presidentens bådskap af den 2 December 1834; och, hvad som var ännu mera anmärkningsvärdt, Presidenten i Minister-konseljen antog detta amendement, och gaf sitt bifall till dess upptagande i lagen." — Presidenten utlåter sig derefter öfver den obillighet, hvilken, enligt hans åsigt, röjt sig i detta Franska Regeringens handlingssätt, att den så länge dröjt att uppfylla ett rättvist anspråk, och slutligen, i anseende till en förment beskymfning, vägrar belala, innan denna beskymfning återtages. Vidare fortfar han: "Föregifvandet att det varit min afsigt att hota eller anklaga Franska Regeringen, är lika så ogrundadt, som sträfvandet att, genom fruktan, af Franska folket tilltvinga sig något, som vore stridande emot dess rättsbegrepp, skulle vara fruktlöst och löjligt. Men de Förenade Staternas författning åligger en President den pligt, att meddela Kongressen allt som beträffar detta lands inre och utrikes angelägenheter, samt att föreslå de åtgärder, hvilka, enligt hans tanka, påfordras af landets intresse. Af farhåga att såra ömtåligheten hos ett folk och en regering, om hvilka han måste tala, får han icke låta afhålla sig från uppfyllandet af denna pligt, och Amerikanska nationen bör icke tåla, att någon regering i verlden, vore den än aldrig så mäktig, inblandar sig i fullgörandet af embetspligter, dem konstitutionen ålägger dess autoriteter." Sedan Presidenten ytterligare utvecklat denna princip, fortfar han sålunda: "Så snart våra rådplägningar öfvergå till handlingar, vidtager vår ansvarighet mot främmande stater, icke såsom personer, men såsom nationer. I fall den idé vunne burskap, att en utländsk stat skulle kunna fordra förklaringar öfver Presidentens uttryck i sitt bådskap, så skulle denna stat, med samma rätt, äfven kunna fordra förklaringar öfver ord, som möjligtvis influtit i en Stats-kommissions utlåtande, eller dem en ledamot af kongressen yttrat." Talaren anmärkte härefter, att de Förenade Staterne aldrig böra medgifva, att förskaffa sig betalningen under det dermed förknippade vilkor, så mycket mindre, som alldeles inga förolämpande uttryck i hans förra bådskap förekommit. Vid slutet af sina yttranden rörande denna sak, säger Presidenten: "I alla fall är den princip, som, under den nya synpunkten, blifvit lagd till grund för tvistefrågan, så innerligt förenad med väsendet af regeringens oberoende handlingssätt, att den hvarken kan åsidosättas eller öfverlrädas, utan att hela nationen derigenom förnedras. Jag hoppas det vara öfverflödigt att anmärka, att ett sådant åsidosättande eller öfverträdande icke, genom mitt förvållande, skall inträffa. Mitt fosterlands ära skall aldrig af mig befläckas. Under alla förhållanden skall jag tala enligt min pligt och sanningen, och jag kan icke lemna några andra förklaringar öfver mina politiska handlingar, än sådana, som äro öfverensstämmande med sjelfständigheten och rättvisan, äfvensom med de principer, på hvilka våra institututioner äro grundade. Detta beslut, skall, som jag hoppas, gillas af mina kommittenter. I sjelfva verket känner jag för väl deras karakter, att kunna tro, det summan af 25 millioner Frank ens kan äga vigten af en fjäder, i jemförelse med hvad deras oafhängighet kräfver; och om. olyckligtvis, uti någon landsort, en häremot stridande mening finnes, så skulle dessa kommittenter, derom är jag öfvertygad, med endrägt församla sig kring den af dem valda Regering, i ändamål att för alltid till tystnad bringa så förnedrande tänkesätt." (Pr. St.-Zeit.)


STATS-EKONOMI.

ENGLANDS HANDEL OCH FABRIKS-SYSTEM.

(Slut från N:o 12.)

I öfrigt är det märkvärdigt att, med detta, på en jemnt vexande näringsflit grundade system, det icke fallit någon in att tänka på följande frågor, som likväl stå i en så nära beröring med förhållandet: Skall, vid en till denna grad uppjagad tillvext i tillverkning, äfven förbrukningen stiga i samma mån? Hvilken är den vara, hvaremot alla dessa näringsflitens alster skola utbytas? Hvem skall föda alla dessa tillverkare? — Alla dessa manufakturvaror äga ingen gemenskap med menniskans lifsuppehälle; de kunna endast användas till klädespersedlar, möbler eller verktyg; men innan dessa fabrikvaror funnits, hade verlden redan både klädespersedlar, möbler och verktyg. Hvad behofvet fordrar, är således endast dessa s aker förbrukning, d. v. s. ersättandet af deras afgång. För