förklaringar låta oss ändteligen hoppas en för två stora nationer lika hedrande slutlig uppgörelse.
"Freden, Sire! kan icke annat än öka det lyckliga förhållandet af våra finanser: deras tillfredsställande ställning som E. Maj:t gifver oss tillkänna, skall omsider tillåta oss att, uti hela dess verklighet, uppnå den så mycket efterlängtade jemvigten emellan Statens inkomster och utgifter. För att vinna och bevara detta vigtiga resultat, känna vi huru mycken mogen beräkning det erfordras uti ordnandet af krediten, huru mycken stadga höfves uti vidmakthållandet af dess gränser, huru mycken klokhet som är af nöden uti bestämmandet af de inkomster som dertill böra anslås. Det är under denna åsigt, vi skola undersöka de finans-lagar som blifva oss förelagde; en vis hushållning är en Regeringens heligaste plikt; den är det äfven för en Kammare, som blifvit vårdare af det allmännas egendom."
"Åt pröfningen af de öfriga lagar, dem E. Maj:t för Kammaren antyder, skall den ägna all den uppmärksamhet som deras vigt påkallar. Frågan är att ordna de municipala friheterna, hvilka grunda nationenies politiska bestånd, den ministeriella ansvarigheten som betryggar det, undervisningen som ger det en fortsatt varaktighet. Oss åligger att öfverlägga om administrativa och lagskipande reformer, om det allmänna systemet och om utvidgandet af våra inre kommunikationer, om de vigtiga frågor som angå vår utrikes handel. Det är i synnerhet under tider af säkerhet och lugn, som man, utan hänförelse likasom utan misstroende, kan stadga de offentliga friheterna; det är då man kan gifva åt samhälls-förbättringarne ett skick af varaktighet, emedan man företager dem med klokhet."
"Sire! stunden är inne för Frankrike att skörda frukterne af sin klokhet och sitt mod: den första af alla är denna trygghet i hvarje sinne, som E. Maj:t framkallar genom Dess ädla uttryck, och utom hvilken Staternes lugn endast vore skenbart och förgängligt."
"Ja, Sire! Kammaren tänker i likhet med E. Maj:t, att då lagarnes framhärdande kraft nedtystat partierne genom öfvertygelsen om deras vanmagt, så tillhör det en stadig, ädel och försonande politik att återförena alla Fransmän kring thronen och Juli-institutionerna."
"Det är såmedelst som Frankrike skall, åt det gemensamma välståndet, kunna egna sina krafter och sitt snille, så riktade emot Frankrike, till förmån för de oenigheter som sönderslitit detsamma. I dag, Sire! lyssnar landet hvarken till fåfänga theorier eller till passionernas uttryck: det begär af dem som styra detsamma att för landets bästa vaka öfver dessa stora moraliska och materiella intressen, som utgöra nationernas verkliga glans.
"Sire! Deputerade-Kammaren skall troget hörsamma landels röst. Vi skole biträda denna ädla ansträngning, i det vi fullkomna våra lagar; i det vi underhjelpe med all makt förbättringen af de allmänna sederna; i det vi uppmärksamt undersöke han- delns sanna intressen; i det vi skydde våra industrigrenar och i synnerhet åkerbruket, den första af dem alla, som genom de svårigheter som visa sig i dess närvarande belägenhet, likasom genom dess lifsnärande vigt, påkallar Regeringens hela omsorg.
"Sådana äro våra önskningar; måtte nationen, på den bana som öppnar sig framför henne, hastigt framgå till uppfyllandet af sina höga bestämmelser!
"Sire! nationens erkänsla skall dervid foga E. M:s namn; och under det att undanröjandet af oroligheterna och folkens sällhet vanligtvis endast tillhöra särskilta tidpunkter och Regeringar, skall denna dubbla ära vara E. M. förbehållen; den skall blifva den ljufvaste belöning för dess faderliga hjerta, och historien skall antyda den såsom en utmärkande karakter af E. M:s Regering." (Journ. des Déb.)
Spanien.
Paris den 24 Jan. Ett bref, dateradt Barcelona den 5 Jan., innehåller följande detaljer om de i denna stad uppkomna oroligheterna:
"Natten emellan den 4 och 5 utmärkte sig genom rysliga uppträden. En synbar sinnesgäsning hade redan i några dagar, rådt i denna stad. Den hade antagit en ökad grad af förbittring vid erhållen underrättelse, att de uti San Lorenzo del Pitheus af Karlisterna förvarade fångarna hade blifvit skjutna. Likväl bekymrade sig autoriteterna föga om denna folkets sinnesstämning; de regementer, som skulle lemna staden den 4, hade endast fått kontraorder på morgonen. Alla tropparne voro förlagde i sina kaserner. Man erfor på dagen, att några Karlist-Chefer hade tagit flykten ur fängelset: folket knotade högt. Ett beslut af den krigsrätt, som samma dag, sammanträdt, stegrade förbittringen. Rätten hade åtnöjt sig med att till några års landsflykt dömma Karlister, som blifvit öfverbevista att de begått några våldsamheter, och utstuckit ögonen på några qvinnor. Knappt var domen känd, förr än väpnade folkskaror, hvilka tvifvelsutan redan för flera dagar sedan fått sig signal-ordet föreskrifvet, genomlupo de särskilta qvarteren i staden, under utrop af: död åt Karlisterna! Dessa personer hörde nästan allesammans till 12:te national-gardes-balaljonen, kallad la Blusa; det var denna bataljon, som, enligt hvad bekant är, mest bidrog till revolutionen den 5 Aug. Kl. var 4, då dessa väpnade och kringströfvande hopar började sina vandringar i staden; natten inföll snart; folksamlingarna blefvo allt mera hotande; snart slogs larm; tropparna församlade sig i största hast, och skyndade sig till de punkter der massorna voro talrikast; i denna stund belägrade folket General-Kaptenens hus, och begärte med högljudda rop, att alla Karlistiska fångar skulle skjutas. General Alvares, som hoppades kunna lugna den ursinniga pöbelhopen, lofvade att afrättningen skulle ske morgonen derpå. Nya rop: "Nu genast!" höras från alla håll. Generalen vägrar. Genast uppstår ett stridsrop från den beväpnade massan: Asaltar la ciudadela (låt oss storma citadellet)! Stegar ditföras och uppställas i grafvarna; utanverket intages, och med otyglad våldsamhet bemäktigar sig folket citadellet med storm. Segervinnarna, lifvade af denna framgång, rusa emot Guvernören Pedro de Pastors rum, hvilken, underrättad om sitt nederlag i samma stund han fick kännedom om skärmytslingen, utlemnar nycklarna till fängelserna.
"Den förste fången, som föll för dessa ursinnigas dolkar, var O'Donnell, tillfångatagen i affären vid Olot. Hans lik kastades, högst ifrån vallarne, bland folket, som, vrålande af raseri och vild glädje, störtar sig öfver det blodiga rofvet. Ett rep fastades i offrets fötter, och sedan man kringsläpat liket utåt alla gator; sedan pöbeln, vid skenet af facklor, tillfredsställt sitt hämdbegär, uppbrände desse kannibaler de stympade lemmarne på la Rembla, på samma ställe der Bassa brändes. Under detta afskyvärda uppträde, föreföllo grufliga tilldragelser af förstöring och mord uti fängelset, der någre likaså blodtörstige som djerfve banditer nedskjöto de olycklige värnlöse fångarne. Med offrens klagorop och mördarnes vilda skrik, blandades, utanföre de ursinniga fröjdeljuden af folket, som upphöjde hurrarop vid hvarje nytt gevärsskott. Vindbryggan hade blifvit nedfälld: folket, som nu fullkomligen innehade Citadellet, fullföljde der med ihärdighet sin hämd. Sedan alla fångarne blifvit nedgjorde, störtade sig mördarne in i de rum, der sjuke, på deras plågobäddar, massakrerades. Man känner ännu icke det verkliga antalet af offren. Mördandet hade börjat mot klockan 8 på aftonen; vid midnatten räckte det ännu. National-Gardet stod overksamt, med gevär på axel, utan att göra den minsta rörelse för att hindra folkets tygellöshet; staden var hela natten illuminerad.
"I dag, på morgonen, har General Alvares mönstrat de troppar, som bivuackerat på torgen, och då han gick igenom National-gardets leder, förklarade han manskapet hela sin tillfredsställelse öfver dess uppförande dagen förut; han tillade: att han alltid skulle vara midt ibland dem: detta skenbara lugn hos Generalen, som i Minas frånvaro förrättar Guvernörs-befattningen; delta beröm åt troppen, som ingenting hade uträttat för att förekomma de rysliga morden, böra med skäl väcka förvåning, i synnerhet om man betänker, att i den stund Generalen på detta sätt uttryckte sig, talar folket om att proklamera Konstitutionen och nedrifva Citadellet. Månne Autoriteterne icke varit främmande för denna rörelse? Man kan möjligtvis tro det. Aftonens mörker var olyckligt för mördarne sjelfve, som skjöto på hvarandra, i det de trodde sig skjuta på Karlisterne. Tre Officiella kungörelser uppsattes på gatorne, för att anmana invånarna till lugn; de medförde föga verkan. Klockan fem, denna e. m., utryckte talrika detaschementer af National-gardet på gatorne, och buro i triumf Konstitutions-stenen. Klockan 6 nedsattes dem framför General-Kaptenens palats, med mycken högtidlighet. Högljudda vivat-rop och musketteri-salfvor hördes härvid. — Klockan 7 e. m. omsider har garnisonen satt sig i rörelse. Autoriteterne hade befallt, att Konstitutions-stenen skulle borttagas. Man slåss på torget framför palatset; det är icke mera möjligt att nalkas: skjutningen fortfar. Kavalleri-sqvadroner göra chock på de gator, hvilka gränsa intill detta torg, der revolten synes sammantränga sig. Uti andra qvarter utbreder sig rörelsen; National-gardister löpa omkring åt alla håll, och ropa: Till vapen! mot torget vid palatset! Konstitutionen eller döden! (Journ. des Déb.)
(Enligt senare ankomna underrättelser har, som bekant är, lugnet blifvit återställdt i Barcelona.)
GUSTAF II ADOLFS SISTA STUNDER.
(Historiskt fragment.)
(Forts, från N:o 23.)
Tisdagen den 6 Nov. 1632 låg en tjock dimma öfver slätten vid Lützen, som först fram på förmiddagen begynte något skingra sig. Svenska hären gjorde bön, och sjöng Luthers Psalm: Var Gud är oss en väldig borg; hvarefter Konungen sjelf upptog ännu en andelig lofsång. Allt sedan han blef sårad vid Dirschau hade han haft svårt att fördraga harnesk, och satte i allmänhet ej värde på den hittills brukliga tunga beväpningen, hvilken han äfven till en stor del afskaffat i sin här. "Gud är mitt harnesk," sade han, då man denna morgon bragte honom hans rustning. Han satte sig till häst, utan att hafva förtärt någon ting. Klädd i kyllertröja och öfverrock, såsom vanligt, red han igenom lederna, och tilltalade sitt folk med ord, som kommit till oss. Till sina Svenskar och Finnar sade han: "Käre Vänner och Landsmän! I dag är tiden kommen, att visa hvad J lärt i så mången drabbning. Der hafven J fienden, ej på ett högt berg och bakom starka förskansningar, utan på fältet. Huru denna fiende hittills skytt öppna fältet, veten J; och att han nu låter det komma till fältslag sker icke frivilligt och af hopp om seger, utan emedan han ej längre kunnat undvika edra vapen. Derföre gören eder färdige, håller eder väl såsom tappre soldater anstår, står faste vid hvarandra, och fäkter ridderligen för eder Gud, för edert fädernesland och eder Konung. Jag vill då belöna eder alla, att J skolen hafva orsak till att tacka mig derför; men om J icke fäkten, så skall intet ben af eder komma till Sverige. Gud bevare eder alla!" Tyskarna tilltalade han sålunda: "Eder, mine redlige bröder och kamrater, beder och förmanar jag vid edert kristliga samvete, och eder egen ära, gören nu eder skyldighet, såsom J ofta med mig gjort den förr, och i synnerhet för ett år sedan, ej långt från denna plats. Då slogen J den gamla Tilly och hans här, och hoppas jag att denne fienden ej skall slippa för bättre köp. Gån friskt på! J skolen ej blott strida under mig, utan med mig och jemte mig. Sjelf skall jag föregå eder, och här våga lif och blod. Följen J mig, så förtröstar jag till Gud, att J vinnen en seger, som skall komma både eder och edra efterkommande till godo. Hvarom ej; så är det slut med eder religion, eder frihet, eder timmeliga och eviga välfärd." — Wallenstein har ej talat till sin här. Lösen var på båda sidor, som vid Leipzig: Gud med oss på Svenskarnas: Jesus, Maria på de Kejserligas sida. Bernhard af Weimar och de öfriga Generalerna emoltogo Konungens sista befallningar. Efter sitt tal, som af båda nationerna besvarades med vapenbrak och glädjeskri, ropade Konungen med blicken åt himmelen: "Nu vilje vi deran i Guds namn: Jesu, Jesu, Jesu, låt oss i dag strida till ditt heliga namns ära," svängde värjan öfver hufvudet och kommenderade: framåt! Man såg staden Lützen brinna. Den hade blifvit antänd af de Kejserliga. Konungen var i detta ögonblick omgifven af Hertig Frans Albert af Saxen-Lauenburg, sin Hof-Marskalk Kreilsheim, Kammarherren Truchsess, Pagen Leubelfing, flere Officerare af de i Erfurt upplösta Regementerna, som nu gjorde Adjutant-tjenst, och två Lifknektar.
Omkring kl. 10 delade sig dimman för någon tid, och solen sken. Kanonaden begynte, med fördel å de Kejserligas sida mot Svenskarna, som gingo rakt emot de fiendlliga batterierna. Några kulor föllo tätt bredvid Konungen, som under detta framryckande bytte om häst. Man nalkades landsvägen der tillika en liflig eld mötte af de dels i de fördjupade dikena, dels i vallar bakom dem posterade Musketerarne. Några säga, att då fotfolket här ej framgått nog hastigt, Konungen, med förebråelser, sjelf tagit piken i hand och gjort sig färdig att gå främst i stormen mot grafvarna, men af soldaternas rop och böner låtit förmå sig att derifrån afstå, hvarefter han åter bestigit sin häst och satt sig i spetsen för rytteriet. Anfallet skedde med sådan häftighet, att de tre Svenska infanteri-brigaderna af centern under Grefve Nils Brahes befäl, trängde öfver vägen, intogo det fiendtliga batteriet på andra sidan, kastade två af fiendens ofantliga fyrkanter tillbaka och höllo på att öfverväldiga den tredje, då de af fiendens reserv och kavalleri med öfvermakt angripna måste vika, förlorade åter batteriet och blefvo tillbakadrifna öfver landsvägen. Svenska kavalleriet, som vid första anfallet till en del hade studsat vid grafvarna, kom senare öfver; Konungen var ibland de främsta. Underrättelsen om batteriets första eröfring hade nått honom; han tog af sig hatten och tackade Gud. Midt emot stodo Kroaterna och de Kejserliga Kurassiererna, de senare från hufvud till fot i dunkla rustningar. Han pekade på dessa och sade till Finska Öfversten Stålhandske: "Grip an de der svarta bussarna: de komma att göra oss ondt!" Just nu får han veta, att infanteriet viker. Han sätter sig sjelf i spetsen för Smålands kavalleri, för att skynda till hjelp: alltför häftigt; ty han skiljer sig från truppen, och råkar, då dimman med detsamma åter utbreder sig, sjelf in på de fiendtliga kurassiererna. Hans häst får ett pistolskott genom halsen: ett annat krossar hans venstra armpipa. Nu beder han Hertigen af Lauenburg föra sig ur striden; men erhåller med detsamma ett nytt skott genom ryggen och faller af hästen, som släpar honom ett stycke i stigböglarna. Detta skott såg Kammarherren Truchsess riktas mot Konungen af en Kejserlig Officerare, hvilken sjelf derefter blef dödad af Luchau, Hertigens af Lauenburg Stallmästare. Hertigen flydde. Af Konungens begge Ridknektar låg den ene död, den andra sårad. Af alla hans följeslagare var en Tysk Page, Leubelfink, ensam hos honom qvar. Denne adertonårige yngling, som några dagar efter slaget dog af sina sår, har i sina sista stunder gjort en berättelse, som uppskrefs och blifvit bibehållen, af innehåll: att, då Konungen fallit af hästen, ynglingen stigit af och erbudit honom sin häst: att Konungen sträckt begge händerna emot honom, men att han ej förmått ensam upplyfta honom från marken: att fiendtliga kurassierer tillkommit och frågat hvem den sårade var: att Pagen ej velat säga det, men att Konungen sjelf gifvit sig tillkänna, och derpå fått dödsskottet genom hufvudet. Dermed instämmer den berättelse som Hertig Bernhard af Weimar afgaf, tilläggande, att desse kurassierer äfven genomborrat Konungen med flera värjstyng och plundrat honom inpå bara kroppen. — Adler Salvius, åberopande Konungens Sekreterare Grubbe, skrifver hem till Rådet: att Konungen omkring klockan 1 e. m., sättande sig i spetsen för Stenbocks regemente, som blandades med fienden under den tjocka dimman, hade först blifvit skuten genom venstra armen, så att benpipan stod fram genom kläderna, hvarefter någon skutit honom med en pistol mellan axlarna: att Konungen ännu velat frälsa sig, men ej hunnat uthärda, utan fallit af hästen, som drog honom med sig midt ibland fienderna: att en af dem nalkats och frågat: hvem han vore, då han svarat: jag är Konungen i Sverige; hvarpå denne velat släpa honom med sig: men då våre ryttare i det samma, seende Konungens häst löpa ledig och blodig, gjort ett förtvifladt anfall, har den fiendtliga ryttaren gifvit Konungen ett pistolskott tvärt igenom hufvudet och räddat sig med flykten.
De Kejserligas högra flygel sträckte i början sig utom Svenskarnes venstra; hvarföre Konungen här hade befallt tre skvadroner ur sin andra linia rycka opp i den första. Icke dess mindre omgick Isolani med Kroaterna denna flygel och föll in på trossen vid samma tid, som infanteriet tillbakaträngdes öfver vägen. Detta anfall, som förorsakade oordning och till en del flykt bland eftertroppen, blef likväl
