delar af Mortemerska vapenskölden, ristad i den mosslupna graniten. På en höjd nära derinvid upp- täckte vi Abbotstiftets betydliga och pittoreska rui- ner. Af Klosterkyrkan qvarstodo ännu några hvalf- bågar, trottsande tidens åverkan, fastän starkt angrip- na af menniskors. Under hvalfven framskymtade en vålnad . . . nej, icke vålnad ännu. Det var en ut- lefvad gubbe, som i grushögarna samlat några ma- terialier att bota refvorna på sin egen, tätt invid be- lägna hydda, dit han återvände. Jag nalkades: han inbjöd mig gästvänligt, bad mig sitta ned på frag- mentet af en kolonn som han släpat in till detta h*ruk ; och vår bekantskap var snart gjord.
Jag lillsporde honom om förra tider, och han bör- jade genast en egen historia. "Knapt var jag tio år gammal, då en förskräckligt stor varg ..." — Jag afbröt honom. — Gode gubbe, känner du intet något om sjelfva stället? "Jo, visst"; och derpå en skildring af hela trakten, skogarna, godsen, jemte bio- grafien af deras förra och nuvarande ägare. Desse senare voro ej i hans smak: de hade hastigt kommit till välstånd, och menniskorna afvundas lättförvärf- vade ägodelar, vida mera, än dem de länge känd t. "De nya ägarne", sade gubben, "ha hlifvit rika, som- liga med att dyrt sälja en hop ordkram som ko- "stat dem sjelfva ganska litet; somliga med att helt "enkelt taga och behålla annat kram, som naturligt- "vis kostat dem ännu mindre. Nu äro de godsägare. "Jorden ger dem ej så mycket de äro vana att för- "tjena; derföre bli de giriga. De tala om våra rät- tigheter, men preja oss; om vår frihet, men unna "oss ingen ro. De gamla ägarne hade väl ock sina "fel; men de kände oss, och vi, dem. Några voro "litet sturska af sig ; men det låg ändå något godt "i sjelfva deras stolthet: de skämdes att gnida och "lägga ihop; de skaffade arbete åt den behöfvande, "och gåfvo bröd åt den som ej kunde arbeta."
Denna utflygt tillfredställde på intet sätt min ny- girighet. — Men, min gubbe, vet du då ingenting om sjelfva det här Klostret? der måste väl ha gått märkligt till under den goda tiden . . .
Gubben log smålistigt. — 'Ja så, ni är nyfiken, "hör jag: men om jag nu berättar hvad jag vet, så "tror ni mig inte, och ändå är det ibland, liksom "jag sjelf såge ..." — Säg hvad du har sedt, min vän, hvad du har hört; jag skall bjuda till alt tro dig. Jag reser just för att samla upplysningar och urkunder: det är milt yrke. — Han besinnade sig, och framtog ändtligen ur ett gammalt valnötskåp, ett ännu äldre skrin, med helgonbilder utskurna på locket. Defuti låg en pergamenlsrulle. "Se här har ni "det som är bättre än allt hvad som skrifves i vår "syndatid. Skrinet har jag ärft efter min far, och "han eller sin, och så hela vägen: ni begriper såle- "des, alt alll hvad som står i rullen, är rena san- ningen. Begge voro Skogvaktare här, och hvad de "sjelfva ha sedt, det talar jag inte om ..." — Än du då, har du äfven sedt något? — "Ah ja... på "visst sätt . . . Men hvad behöfver jag se, när far "min har sedt? Skall jag inte tro far och farfar?
Jag började genast läsa, eller rättare att, icke utan
möda, från den gamla Gallo-i omanska dialekten öf-
versätta manuskriptet, hvars korta lydelse är följande:
Mortemer.
(mortuum mare, a niare mortuo.J
"Ar 1018 byggde Grefve Roger af Mortenikr ett Slott, som han tillade sitt namn. Han anförde Wil- helm Eröfrarens, Hertig af Normandie, lifvakt, samt var en af denne Furstes mägtigaste Vasaller.
Roger, hvars Gemål hette Imberge, dotter af Gau- tier de St. Martin, var genom sin mor, Systersons- son af Normandiske Hertigen Richard. Frändskapen med det regerande Huset, och ännu mera hans e- get vågsamma lynne, gjorde honom till Wilhelms följeslagare på härlåget emot England, i hvilket han utmärkte sig, och sjelf stridande mot Edrik Silvarik, Saxisk furste, cröfrade Grefskapet Radnor i provinsen Wales, hvarest Wilhelm tillät honom att bosätta sig, och der han hlef Stamfader för en lysande ätt.
Med Imberge de S:t Martin hade Roger tvenne sö- ner, Roger, den andre af sitt namn, och Rudolf, den förste af sitt.
Roger, sonen, häftig och hårdsint, var stor älskare af jagt. En dag som han länge och förgäfves hade förföljt ett vilddjur i skogen Lions, skildes han på ett besynnerligt sätt ifrån sina tjenare, och syntes aldrig mera på slottet. Hans mor hlef olröstlig öf- ver denna förlust, h varom många gissningar voro i omlopp. Man kände icke då rätta orsaken, men allt kommer slutligen fram i dagen. En ond ande hade fört honom någorstädes, dit ingen lcfvande inträdt, och hvarifrån ingen kommit tillbaka.
Den ömma modren beslöt att aldrig öfverge den ort, der hon förlorat sin förstfödde. Hon qvarblef på Mortemers slott, oansedt hennes man och sonen Rudolf valt England till deras nya fädernesland.
Borgfrun på Mortemer egnade sin lefnad åt goda gerningar, åt fromheten och gifinildheten. Hon gjor- de så mycket godt, all hon blef allmänt kallad den goda frun, och folket ansåg henne såsom ett helgon. Så fortfor hon till sin död, år 1044. I samma stund förvandlades hon till en god ande, det hon ock i lif- vet hade på visst sätt varit. Hvarje lördags-midnatt sväfvade hon öfver det högsta slotts-tornet, del som vetter åt Lisors, och i hvilket hon hade inredt ett kapell, helgadl åt Jungfru Maria.
Hotades landet deromkring ined någon olycka, med missvext, farsoter, eller de ondas förföljelser, för allt fann den gode anden hot eller tröst. -Hon bisprang den ena, helade den andra, försvarade den tredje, kortsagdt: hon skyddade alla, blott de noggrannt åt- lydde hennes i dödsstunden gifna föreskrift, att ingen menniska fick sätta sin fot inom slottet, och ingen föra en enda sten derifrån.
Många år förgingo, och borgen stod öde. Oförväg- na resenärer ville en gång, fastän varnade af Je'han *), Borgfogdens lilla son, inlränga i slottet: de försvun- ne. Rånare försökte en annan gång att uppbryta de stora qvader-stenarna i porthvalfvet, för att använda dem till vérldsliga byggnader: de slogos af åskan. — Nu hade jemt hundra år förflutit, då den gode an- den midt på ljusa dagen (det var första gången) vi- sade sig högst uppå tornspetsen. "Jelian!" ropade hon åt den nu gammal vordne herden, som vallade sin hjord der i trakten . . . "Je'han !" — Han förfära- des, men stannade.
"Jehan! drag hädan till Henrik I, Konung af Eng- land; säg honom, att stunden är kommen. Gud til- låter honom, ingen annan, att använda stenarna i borgen, men till uppbyggande af ett heligt kloster, som måste bära samma namn. Sålunda skall beva- ras minnet af Morlemerska ätten: dess grenar skola sprida sig vidt omkring, och hedras öfvcratlt, så län- ge dess ättlingar följa Guds lag, äro tappre Riddare och dygdige menniskor."
"Heliga Fru !" stammade skälfvande den gamle her- den, "jag äger hvarken silfver eller guld, för alt fär- das så lång väg, och färjas öfver hafvet, och träda fram i borgen till min Konung."
"Gå midnattstimman till Altaret i Slottskapellet; lyft på den stora bibeln, utan att öppna den: der- under skall du finna silfver och guld, mer än du behöfver till vatlen och lands, och i Konungaborgen." •— Den gamle dignade till marken, och anden för- svann i en ogenomtränglig dimma.
Midnaltsklockan slog, och Jehan bjöd till att fatta mod. han öfvernntvardade sig i Guds hand, åkal- lande ock tyst den gode anden; samt inträdde i bor- gen. I de ödsliga hvalfven dånade hans steg såsom långväga åskor; dessa steg voro ock de första som pä ett hälft århundrade genljudat i denna tystnadens hemska boning. Han darrade, han knappast anda- des, men framgick ändock, stärkt af tron, lifvad af hoppet. Intet ondt vederfors honom, och under den heliga Boken fann han en stor skatt. Redligen upp- fyllde han ock sitt löfte, begaf sig på hinsidan haf- vet, och blef kallad till Konungen. Ingen vet hvad dem emellan förlopp, och Jehan syntes aldrig mera . . . Det tros, att äfven han hlifvit en god ande, likasom den heliga frun, hans beskyddarinna.
Men, hvad hände? Ett år derefter, dag för dag, landade Henrik den Förste, Konung af England, på Normandska stranden, och lade grunden till det se- dan så namnkunniga Abbotstiftet Mortemer, det han ock i rikligt mått begåfvade." —
— Här var manuskriptet slut. "Ja, nu ser ni hur "det var", tog Gubben till orda. "Klostret och Ab- "botens Residens stodo så hcrrligt i många, långa ti- "der, till dess... ni vet inte, ni var för ung... jo "jo, det blir snart nog fem ti år sedan ... då kommo "de, och plundrade och nedrefvo och brände. Gud "nåde oss och omvände.dem! Onda menniskor äro "värre än allt annat ondt." ■— Och ur hans skumma ögon frampressades tårar, som stelnade i den urgröpta kinden.
"Hvad är väl hela er krönika?" torde någon fråga: "en folksägen, en vidskeplig tradition." — Ja visst: ingenting annat. Det ges dock mångahanda slags folk- tro, och den är ofta, jag erkänner det, uppspädd med vidskepelse. Men äfven denna har sina grader, sina stora olikheter. Må man rättvist afsky den vidske- pelse, som leder till ofördragsamhet och fanatism, till hat mot bröder och förakt för menskligheten. Mildare torde man kunna behandla vissa godartade fördomar, med dygden till grund, fastän olyckligtvis icke med upplysningen till ledare. Ofvan förtäljda äfventyr t. ex. sätter sannolikt ingens förstånd i fre- stelse; men mången tycker det vara ett slags diversion, att då och då få höra talas om fromma menniskor, till och med, — för sällsamhetens skull — om Go- da Andar.
- ) Jehan, medeltidens stafning af Jean, Johan.
Noterad Vexel-Kurs på Stockholms Börs, Fredagen den 12 Februari l836.
Uti Svenska Bankosedlar- London 12R:dr 9 sk. 75 d. d., 60 d. sigt. Liverpool att bet. i London 12 R:dr 8 sk. 90 d. d. Hamburg 129 sk. 1/2 67, d. d., 129 sk. 128 5/13, 128
1/2 sk. 90 d. d. Altona 129 sk. 67 d. d.
Rotterdam att bet. i Amsterdam 121 sk. 70 d. d. Liibeck, Liibsk Kur. 103 fi sk. 67 d. d. Paris 23 i/b, 23 sk. 90 d. d. S:t Petersburg 25 1/2, 25 ./4 sk. 30 d. d. Köpenhamn 65 sk. 8 d. d.
Medel-Kurs. Hamb. Banko 129 sk. 5 r:st. Franks 23 sk. 1 r:st. Rubel 25 sk. 4 r:st.
Uti Kongl. Maj:ts Nådiga kungörelse af den 17 December 1835, angående de vid sista Riksdag af Rikets Ständer fat- tade beslut i afseende pä Bankens Depositions- och Lånerö- relse, *) innehåller Afd. 1, angående Depositioner i Banken, punkt. 4:
Privata Assigneringsrätten i Banken må tills vidare fort- fara emot en afgift af 4 R:dr B:ko för hvarje folium om 40 rader, af den löpande räkningen, med förbehåll tillika, att den minsta afgiften, som för hvarje är beräknas, blifvcr 20 Rdr, motsvarande 5 Folier
I sammanhang härmed får Banko-Styrelsen , till veder- börande Räkuiugshafvarcs kännedom och iakttagande medde- la följande:
l:o Folie-afgiftens beräknande inom Banko-Verket, tager sin början med näslinstundandc Mars månad.
+) Se Stats-Tidn. N:o 14 för den 19 Jan. 1836.
2:o Ej mindre de privata Assignanler, som hafva räkning i Banken före nyssnämdc lid, men dessförinnan hos Banken* Under-Styrelse skritt ligen anmäla, att de ämna upphöra med sin assignering på Banken, än afven de, som, efter Mars må- nads ingång, fortsätta deras Assigucrinf»-räkningar i Banken, eller der lata öppna sådana, men framdeles kunde vilja der» med upphöra, och dcrom göra anmälan före utgången af det är, dä de sin Assignering pä Banken inställa, varda från om- förmälde afgift befriade, derest de, vid anmälandet om As- signeringens upphörande, tillika uppgilva beloppet af sina u- tcvarandc Assignationer, och då, sävida det icke förut skett, samma belopp eller skillnaden dcruti, pä deras räkningar in- sätta; hvaremot bemälde Assignantcr, om de sedermera, af hvilkcn orsak och i hvad ändamål som helst, insätta eller li- ta insätta penningar på dessa räkningar, böra betala den fast- ställda Folie-afgifteu för det år, sädan iusäl liiing ägt rum.
3:o Till Räkningshafvarne, hvilka, jemlikt Kongl. Kungö- relsen af den (i Maj 1830, äro pliktige att ärligen scdnastvid Januari månads utgång hafva sina Räkningar för det lillän- dalupna året, med Bankens Bok bchörigen kollationerade, eller till deras ombud, lemnas af vederbörande kanurerare,e- om delbart efter det denna kollationering för sig gått samt an- talet af inlösta Assignationer, såmedelst blifvit tillförlitligcn utrönt, Debeträkning ä den för föregående året pä en hvar belöpande afgift; skolande samma afgift, rid laga påföljd, va- ra för Lane-Bankens räkning inbetald och Attest deröfver till Läne-Banken inlemuad, sednast inom förloppet af näst- derpäföljande Mars månad. Stockholm, af Rikets Ständer» Bank den 21 Januari 1836.
B u 11 k o - F 11 I 1 m ä g t i g c.
I öfverensstäinmelse med Höglod. Kongl. Stats-Kontorets Cirkulär den 29 Oktober 1828, grundadt pä Kongl. Maj:ts Nådiga Bref den 8 i samma månad, uppsäges härigenom till åtcrlyftning följande Depositioner, hvilka uti härvarande Landt-Räntcri innestått öfver 10 års tid, ncml.: 1825 Juni den 4 Komiuissions-Landtmätaren Hällström höter B:ko R:dr 24: 16. Sept. den 4 Torkel Toresson dito 10: Dcc. den 3 D. Lindgren dito 3: Summa B.ko R:dr 37: 16., och anty- das derjeuite vederbörande, att, inom natt och är ifrån den- na dag, sig härstädes anmäla och dervid ej mindre förete de utfärdade Depositions-bevisen, än äfven med Domar och Ut- slag styrka sin ägande rätt till de nedsatte medlen, för alt, efter fordrings-anspråkens pröfning och godkännande, emot Depositions Attesternes återställande, undfå anordning å be- loppen. Götheborg a Lands-Kontoret den 21 Januari 1836. Pä Landshöfdinge-Embctcts vägnar , O. H. Holmgren. Carl Engelblom.
Sedan Höglofl. Ridderskapcts och Adelns Protokoller vid sistlcdne Riksdag, endast med undantag af Registret, numera äro färdigtryckta, behagade de Herrar, hvilka vid nämde Riksdag varit antecknade säsom Ledamöter af Ståndet, med första låta afheruta sinc exemplar deraf i Riddarhus-Kansliet, hvilket är öppet alla Socknedagar, kl. mellan 12 och 2 pä dagen. Stockholm den 13 Jan. 1836.
Som en uti Förvaltningens af Sjö-Arendcna Kammar- och Sjömilis-Kontor ledigblifveu Kammarskrifvare-tjeust, kom- mer att i laga ordning återbesättas; sä äga kompetente sökan- de att inom Trettio dagar, räknade från den, då denna kungörelse finnes första gängen uti Sveriges Stats-Tidning införd, deras bchörigen karterade ansökningar, åtföljde af styrkte t jenstcförtecktiingar till Förvaltningen af Sjö-Ärcnde- 11a ingifva; hvilket första gängen kungöres. Stockholm den 25 Jan. 1836.
Som en hos Förvaltningen af Sjö-Ärendena ledigblifveu Kanslist-t jenst, kommer att i laga ordning återbesättas] sä äga kompetente sökande, att, inom Trettio dagar, räknade från den dag, då denna kungörelse linnes första gängen uti Sveri- ges Stats-Tidning införd, deras bchörigen karterade ansök- ningar, åtföljde af bestyrkte Tjcnslcfurtcckiiingar, till För- valtningen ingifva; hvilket första gängen härigenom kungö- res. Stockholm den 21 Jan. 1836.
Innehafvare af Götha KanalBolags år 1833 utfärdade Obli- gationer äga att, emot aflemnande af 1835 års Ränlckupotis, a desamma upphära sistnämnde års ränta, alla Söckendagar ' uti instund. Januari månad, emellan kl. 10 och 2, utom Ons- dagarna, då inlösen vidtager först kl. 12 pä dagen, uti Ban- kens RefercndarieKentor, tvä trappor upp i liaiikoliusct. — Som för är 1834 några fä Kupons ännu icke blifvit till inlösen presenterade, äga deras innehafvare, att på samma tid och ställe erhålla liquid. Stockholm den 12 December 1835. Götha KanalDircktion.
|1 o l i f i R a t i o n t v.
STÄMNINGAR OCH KALLELSER.
— Då hela köpeskillingen, för den utaf Borgenärerne i afträdda Boet efter Inspektören Matth. Nordmark försålda Gärden N:ris 11, 12 och 13 af denna Stads södra del, nu blifvit crlagd, varda de, tom i samma fastighet äga inteck- ningar, härmed, jemlikt Kongl. Kungörelsen denlo Decem- ber 1823, kallade, att inom en manad, eller kungörandet tredje gången, utur köpeskillingen, så vidt den räcker, emot- taga betalning och hos Rådhus-Rätten anmäla, huruvida mot inteckningarnes dödande något kan vara att påminna; Och erinras de, att Rådhus-Rätten, utan hinder af deras ute- blifvande eller att oi iginalhandlingarne icke uppvisas, öfver inteckningarnes dödande äger sig utlåta. Örebro Rådhus den 8 Februari 1836.
= Med anledning af derom fattadt beslut, och sedan inför Rätlen med behöriga handlingar visats, att den köpeskilling, som, vid laga kraftvuiinen Auktion den 7 sistl. November, crbudits för framlidne Provincial-Läkarcn S. Landebergs Konkursmassas fastighet, hus och tomt med trädgärd, sub N:o 1/2 i denna Stads 2:dra rote, blifvit bchörigen likvide- rad, men att densamma icke förslår till betalande af de i e- gendomen intcckiiade och bevakade fordringar; varda här- med de inteckiiingshafvarc kallade, hvilka antingen alldeles icke, eller ock endast till någon del, fatt deras inteckningar ur berörde köpeskilling guldnc, med föreläggande, pä grund af Kongl. Kungörelsen den 18 December 1823, för dem, att, inom en manad från den dag då denna kallelse finnes 3:djc gängen i Sveriges Stats-Tidning införd, hos Rådhus-Rät- ten härstädes anmäla huruvida mot deras inteckningars dödande, hvarom närvarande ägaren till fastigheten gjort anhållan, kan vara något att påminna; hvarcfler Radhus- Hällen, ehvad inteckningshafvare sig infinna eller ej, och u- tan binder deraf, alt origiiial-intcckningshandlingar ej upp- visas, vill, angående inteckningarnas dödande, sig utlåta. Strömstad den 11 Januari 1836,
= Utdrag ti Domboken, hällen inför Rådhns-Rätten i Hel- singborg den 28 Oktober 1835.
N:o 5. Enär upprop äter skedde uti målet, som den 16 sistl. September, under N:o 1, i Domboken förevarit, emel- lan förre tillförordnade Stads-Fiskalen Käck, åklagare, samt Jcrnhandlandcu Tenggron i Billinge, svarande, om öfverträ- delse af Tullförfattningarnc, infann sig i äklagarcns ställe Stads-Fiskalen Rosenberg, som aumälte, att oaktadt Rättens sista beslut i målet för läng tid tillbaka blifvit afsändl till Krouo-Fogden Hr Assessor Åberg, med anmodan att lata det- samma kungöras för svaranden, bar något svar ännu icke an- kommit, bvarjemte åklagaren hemställde, om icke svaranden, som ä hemorten, fastän ofta eftersökt, icke kunnat träffas, genom kallelse uti allmänna Tidningarne kunde underrättas
