Förslaget om kvinnlig tronföljd avstyrks av länsstyrelserna i Stockholms[1], Kronobergs[1] och Blekinge län[1]. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Centerns ungdomsförbund och Folkpartiets ungdomsförbund. Av dessa menar länsstyrelsen i Stockholms län att införande av tronföljd för även kvinnliga medlemmar av kungahuset innebär en utvidgning av monarkin som föga står i överensstämmelse med de allmänna strömningarna i tiden vare sig i vårt land eller internationellt sett. I den offentliga debatten ifrågasätts starkt den obegränsade arvsrätten till de stora dominerande ekonomiska enheterna, eller till de opinionsbildande massmediaorganen, såsom tidningar etc. Samhällets ansträngningar i fråga om jämställdheten mellan könen är helt inriktad på att skapa jämlikhet i såväl ekonomiskt som socialt och kulturellt avseende. Detta skall gälla på den offentliga och privata sektorn, inom organisationsväsendet, inom politiken etc. Länsstyrelsen kan dock inte finna att dessa strävanden har ett samband med frågan om monarkins ställning och vill sålunda ansluta sig till vad konstitutionsutskottet anförde i betänkandet 1974:41 med anledning av motioner om kvinnlig tronföljd. I betänkandet erinras om att förslaget till ny författning inte innehöll någon ändring vad beträffar tronföljdsreglerna. I den delen byggde författningsförslaget på tanken att riksdagen, för den händelse kungahuset skulle utslockna, skulle få rådrum för att ta ställning till den framtida statsformen. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund hänvisar till att republikanskt statsskick bör införas samt att förslaget saknar betydelse ur jämlikhetssynpunkt. Centerns ungdomsförbund uttalar som sin principiella mening att en enskild människa inte skall ärva ett ämbete och att förbundet därför verkar för monarkins avskaffande.
Folkpartiets ungdomsförbund framhåller inledningsvis att man anser att monarkin bör avskaffas. Beträffande kvinnlig tronföljd och könsjämlikhet anför förbundet bl. a. följande. Ett minimikrav på utredningen hade varit att man närmare analyserat de skäl som finns för och mot kvinnlig tronföljd. Detta har inte gjorts. Någon sådan analys finner man heller inte i de tre riksdagsmotionerna, i konstitutionsutskottets utlåtande eller reservation, i riksdagsprotokollet eller i direktiven som gav upphov till utredningen. Det enda som förekommer är några allmänna formuleringar om strävan till jämställdhet mellan könen samt konstaterandet att 1975 var ett internationellt kvinnoår. Vi har alltså fått ett förslag till grundlagsändring utan att något organ presterat en analys överstigande en fjärdedels A 4-sida av argumenten för denna förändring. Det kan därför vara lämpligt att närmare betrakta sambandet mellan könsjämlikhet och kvinnlig tronföljd. För en strävan till jämställdhet finns två huvudskäl. Genom att få bort fördomar och diskriminering ökar man dels människors möjlighet att forma sitt liv efter sina egna förutsättningar, dels möjligheterna att få olika poster besatta av så kompetenta personer som möjligt. Det första skälet kallas i fortsättningen
