läran. Enligt riksmarskalksämbetet synes det vara rimligt att de efterkommande som var födda redan innan arvprinsen övergav den rena evangeliska läran bibehålls vid sin successionsrätt. Högsta domstolen framhåller att det får antagas att de av arvprinsens efterkommande som föds först efter det att arvprinsen övergav den evangeliska läran blir uteslutna från successionsrätt. Däremot torde de efterkommande som var födda redan vid den angivna tidpunkten bibehållas vid sin successionsrätt. Det synes önskvärt att när förlust av successionsrätt jämväl för efterkommande åsyftas detta framgår av lagtexten i all synnerhet som de efterkommande särskilt nämns i liknande sammanhang. Kammarkollegiet menar också att det av paragrafen bör framgå att även efterkommande är uteslutna från all successionsrätt. Med efterkommande torde då enligt kollegiet inte avses sådana barn som var födda redan vid tidpunkten för trosavfallet då dessa får anses ha en självständig på släktskap med ättens huvudman grundad arvsrätt, som de behåller även om fadern förlorar sin.
Kammarkollegiet berör också frågan om statschefens religionstillhörighet. Kollegiet menar att en uttrycklig bestämmelse om vad som händer om konungen inte bekänner sig till den rena evangeliska läran också borde ha tagits in i förslaget. Kollegiet förutsätter emellertid att frågan om innehållet i 4 § tas upp i samband med det fortsatta utredningsarbetet rörande det framtida förhållandet mellan stat och kyrka, varför det inte torde vara nödvändigt att i dag göra några ändringar i dessa avseenden i paragrafen.
Frågan om vilken inverkan förlusten av svenskt medborgarskap skall ha på successionsrätten berörs av riksmarkskalksämbetet. Ämbetet uttalar att arvprins eller arvprinsessa som förlorar sitt svenska medborgarskap också bör gå förlustig sin successionsrätt. Enligt ämbetet bör också undersökas om arvprins eller arvprinsessa kan bibehållas vid sin successionsrätt om han eller hon utöver det svenska medborgarskapet förvärvar jämväl utländskt medborgarskap. Regeringsrätten tar också upp frågor om medborgarskapet och uttalar att det för bibehållande av arvsrätt till tronen bör gälla samma kvalifikationer som ställs på statschef enligt 5 kap. regeringsformen och nionde punkten sjätte stycket övergångsbestämmelserna till regeringsformen. Arvprins eller arvprinsessa skall ju enligt 5 kap. 3 § regeringsformen kunna inträda som tillfällig riksföreståndare. På sådan ställs krav att bl. a. vara svensk medborgare. Arvprins och arvprinsessa bör därför ha svenskt medborgarskap. Om kvinnlig tronföljd införs, särskilt om samtidigt motsvarighet till nuvarande 5 § tredje meningen successionsordningen behålls, måste härvid uppmärksamhet ägnas åt rättsläget när arvprinsessa gifter sig med utländsk man. Hennes barn torde då enligt gällande rätt i allmänhet inte få svenskt medborgarskap och det kan också inträffa att hon själv mister sitt svenska medborgarskap.
Högsta domstolen och justitiekanslern gör i anslutning till 4 § några formella påpekanden. Högsta domstolen menar att hänvisningen i 4 § till "den äldre" regeringsformens 2 § i tydlighetens intresse bör bytas ut mot en hänvisning till 2 § i 1809 års regeringsform. Enligt justitiekanslern bör övervägas att
